Bolös

Åh nej. Vi måste flytta eftersom styrelsen där vi bor nu inte vill hyra ut i andra hand i mer än två år. Därför: snälla säg till om ni vet någon ledig bostad som står ledig! Önskar att jag kunde se några månader framåt och veta var jag kommer bo då. Hoppas inte på: Nyköping.

GIRLS

I fredags mötte jag upp några på Ramblas, för att sedan gå vidare till det nya innestället Stage. Beställde bland annat en shotsbricka. Framåt ett ville de andra gå hem och jag ringde Peter för att försöka få honom att möta upp mig på en öl. No luck.

När jag kom hem var jag ganska sur. Jag ställde mig på balkongen, rökte en cigg för första gången på evigheter och började beklaga mig: ”Du förstår inte, jag är Hannah Horvath! Jag har också dejtat en hoarder.”

Jag skäms över att vara den som identifierar sig med Girls och säger: ”Jag är Hannah, vem är du?”, när nu alla andra också gör det. Många av de alla andra som jag lärt mig avsky genom deras bloggar och vidriga Twitterkonton.

”Jag är skribent, radiopratare, dj och expert på att göra pasta rouge. Du finner mina texter i bland annat DN, Metro och Nöjesguiden. Det jag skriver här är mina åsikter, inte min arbetsgivares.”

Vi har ingenting gemensamt. Allt jag skriver här tycker min arbetsgivare. Min arbetsgivare tycker att du inte borde tycka om Girls för det gör jag. Jag har aldrig förut upplevt att något personifierar den jag är så bra som den här serien – men när alla andra också känner så börjar jag ju undra: är jag inte speciell? 

Swimfan

I går var jag hos en skomakare för att lästa ett par skinnskor som är för trånga. När vi sagt hej då ropade han tillbaka mig för att ”fixa till tygskorna gratis”. Jag trodde han skulle borsta bort senaste tidens lerpromenader och tyckte det var snällt. Men så beordrade han mig att ta av skorna – och så tog han fram skodeodorant som han sprayade med i en minut inne i vardera sko.

Jag har extremt dåligt fotsjälvkänsla just nu. Det är något sjukt som händer när man blandar H&M:s tygskor med regnigt väder. Och det är omöjligt för fötterna att stå emot att smittas av den sjuka lukten. Undviker just nu att träffa folk på ställen där man behöver ta av sig skorna (läs: i hem).

När jag var tillbaka i min lägenhet hade jag en bultande huvudvärk. Nu har jag suttit ensam på ett heltäckningsmattetäckt kontor i en vecka. Det är bara jag och internet, samt mannen som svarade följande i ett mejl i måndags:

Felicia: ”Hej! Vet du hur jag gör för att få åtkomst till pressinkorgen från Outlook? Ska hålla koll på den när Åke är på semester.”

Man: ”Jag vet inte vem du är. Det är bra om Åke säger till sånt här innan. Kom bort till mig så kan vi kolla på det.”

Jag tror att kroppen inte är gjord för att sitta och stirra in i en skärm så här många timmar i rad. Denna isolering är smärtsam.

Därför tog jag genast cykeln när jag kom hem, och trampade iväg till en av Reimersholmes bryggor. Jag simmade ganska länge men det var som att förtrollningen var bruten. Det var omöjligt för mig att inte hela tiden tänka på att det fanns fiskar i närheten, och när som helst skulle jag kunna nudda vid en av dem. Tänk om jag inte kommer vilja simma något mer i år? Det vore snopet.

I kväll åker jag och Peter till Nyköping. Jag är otacksamt orolig för middagen som ska serveras. Varenda gång sedan jag blev ihop med honom har de serverat det enda vegetariska de kan komma på: broccoligratäng. Och jag blir på dåligt humör av att äta äcklig mat. Om man ändå ska äta kan man väl lika gärna äta goda saker. Sedan jag flyttade hemifrån lagar jag nog bara saker jag gillar.

Well, bye.

Ett minne av dig

Jag minns när jag skulle träffa min dåvarande pojkvän och ”prata ut”. Det var osäkert om vi skulle fortsätta att vara ihop. Han hade sagt att vi nog kanske inte passade ihop, jag hade sagt att det gjorde vi visst. Jag avskydde mig själv för att jag förnedrade mig genom att ens befatta mig med honom. Men nu skulle vi prata, och jag hoppades att vi skulle fortsätta vara tillsammans.

Efter jobbet åkte jag till hans lägenhet och ringde på dörren. Det tog jättelång tid innan han öppnade. Han kramade mig och vi pussades. Jag hörde att det skvalade i toalettstolen som just spolats i.

”Det är jättevarmt ute och jag är alldeles svettig och pollenallergisk, så jag går på toa innan vi pratar.”

Jag gick in på toaletten och snöt mig. Öppnade toalettlocket för att slänga i mitt papper. Och där låg två bajskorvar som inte lyckats spolas ned. De hade hunnit lösas upp lite också så att det flöt många små partiklar i vattnet.

Illamående gick jag tillbaka ut till vardagsrummet. Han ville ligga i mitt knä i soffan. Pratade med bebisröst och vilje fojtsätta vaja ihop me mej. Tittade på honom och tänkte för en sekund: vem. fan. är. det. här.

Sedan fortsatte vi vara ihop. Men bara i några dagar.  

Ett inlägg om att gå på toa

Sommaren har i alla fall varit bra. Jag bor precis vid bron där man går över till Reimersholme, vilket har inneburit sim och bad varje dag. Så länge jag blockerar tankarna på att det finns fiskar kan jag ligga i vattnet i minst en timme. Blir ärligt talat lycklig och upprymd av att bada. Kanske är det så freaks känner när de joggar eller tränar på gym?

På midsommar tog jag och Peter bussen upp till Norrland för att tillsammans med tio andra hänga i en sommarstuga och konstant äta jättemycket mat.

Tyvärr hade stugan en jättekonstig toalett. Jag får tårar i ögonen när jag skriver om den, för i efterhand har jag förstått att de är ganska vanliga och att jag eventuellt kommer att stöta på en liknande någon gång igen. Den bestod i alla fall av två olika hål, och så skulle man själv reglera (genom att flytta på sig fram och tillbaka och hoppas på det bästa) att kiss hamnade i ett hål, och bajs i ett annat.

Jag som redan har problem med att använda vilken toalett som helst när det finns andra människor i närheten, fick lite panik av åsynen.

När en av de andra deltagarna dessutom kom fram till stugan trots förmodad magsjuka var jag nära att ta bussen hem igen. Men i stället lyssnade jag uppmärksamt på instruktionerna om hur man fyllde en tekanna med vatten för att spola i bakhålet på toaletten.

På midsommarnatten skulle några av oss nattbada och jag gick in på toa innan. Då hade någon använt fel hål, och misstaget gick absolut inte att spola bort eftersom hålet där fram var ungefär lika stort som en urinrörsmynning. Trots att jag börjat dricka vin vid femtiden den dagen mådde jag ganska dåligt av den synen.

Några minuter senare hörde jag att någon annan gjort samma upptäckt som jag. Beredd på en stund av samförstånd sa jag då: ”Jag såg det också! Visst var det vidrig?” Hon svarade: ”Den som upptäcker det måste ju ta bort det.”

Eftersom hon var den som sist gjorde upptäckten tog jag på mig mina skor och gick bort mot vattnet. THE END

… Tills på lördagen då jag kände att man kan faktiskt inte vänta ända tills söndag eftermiddag med att gå på toa igen. På eftermiddagen var alla förutom Peter och jag utomhus. Jag smög ned till toaletten och yogaandades för att slappna av tillräckligt. Men liksom: det tar ett tag. Mental spärr och stress och sådant. Och så kom den där personen som städat toaletten natten innan och knackade på – tre gånger. Då ger man liksom upp.

Pelle hade pekat mot ett grått utedass som man kunde se från entrén. Med ursäkten ”Jag behöver lite ensamtid. Nej, du får inte följa med” promenerade jag bort mot det. Ganska långt. Men det var skönt, för det hade varit stressande om de hade sett mig kliva in i dasset och sedan tagit tid på hur snabbt eller långsamt det gick.

Dasset låg vid ett stort hus och hade en dörr som bara gick att stänga halvt. Varje gång jag gick in i det följde en geting med så att jag fick kuta ut igen. Jag har en bild från när jag står utanför och blek i ansiktet undrar vad jag ska ta mig till. Jag kunde inte komma tillbaka utan att ha slutfört det jag tog en ensampromenad för att göra.  

Efter några promenadvarv runt huset satte jag igång ”När mitt blod pumpar i dig” i öronen. Och sedan bara gjorde jag det.

När jag kom tillbaka stugan sa Albin, så lägligt att det nästan inte kan ha varit en slump, att han skulle gå på dasset. Och så gick han till ett förråd som stod i trädgården, två meter från entrén.

Det var också grått, men jag hade alltså varit på någon annan stackars familjs uthus. Dessutom med halvöppen dörr.  

Vilket vidrigt inlägg, förlåt. Med det ville jag egentligen bara säga en sak: att jag tycker det är jobbigt med semester och åka bort för då måste man använda okända toaletter. THE END

Hello, it's me

Egentligen är livet väldigt bra. Bara att ha ett jobb utgör en stor anledning att vara lycklig. Men att också ha så många runt omkring som skaffar barn drar tyvärr ned. Oklart vad som är fel på mig men graviditeter ger mig just nu, och har sedan jag fick veta om min lillasysters tillstånd, en grav ångest som får mig att vilja ligga i sängen och stirra in i väggen. Hoppas att det går över snart. Egentligen tycker jag inte om barn och att ha barn nu skulle vara tråkigt eftersom jag tycker de verkar tråkiga och jag fortfarande vill kunna vara spontan (läs: dricka för mycket vin för ofta).

I tisdags träffade jag en som skulle gifta sig och medan hon pratade om bröllopsplanerna tänkte jag: Det är kanske så här vissa känner när andra pratar om barn. ”Ah, kul för dig.” Inget mer. Ingen avundsjuka, ingen ångest. Så vill jag återgå till att känna om barn igen. Barn, som jag inte ens gillar.

Jag vill inte ha barn nu, jag vill bara veta att jag kan få det. Klara Zimmergrens sommarprat om barnlöshet var bland det bästa jag hört. Och så skrev Schmarro något bra om det för ett tag sedan.

Det är som att jag förbereder mig redan nu på omgivningens plumpa hantering av de som inte har barn.

Panik nu

Freakade precis när jag fick ett sms om en som dricker alkoholfritt och nog därför är gravid. Jag får panik nu! Alla ska ha barn!? Har *vetat* sedan jag var liten att jag kommer stå kvar ensam som ett freak utan ungar. Det händer nu.

Men jag är bara 25!?

The Orphan

I dag skulle jag ha varit på bröllop i Örebro. Hade bokat lyxrum (visserligen på Scandic) och skulle använda Faceprodukter, bada bubbelpool och dricka drinkar innan. Nu delar Peter rum med sin kompis Markus i stället (som avbokade sitt rum när han fick höra att jag var sjuk) och jag vet att Peter kommer att skeda honom i natt, precis lika intensivt som han brukar göra det med mig. När hans kompisar sov över här och vi gick på Todd Rundgren så råkade Peter somna på luftmadrassen med sina kompisar. På morgonen, när jag skulle till jobbet, såg jag honom ligga och hålla om sin barndomsvän Andreas. Det fick mig att känna mig ospeciell.

Jag är i alla fall hemma för att min magvärk fortfarande inte gått över. Har tvingat mig till jobbet alla dagar utom i går, men varje steg gör så jäkla ont. Doktorn trodde på magkatarr eller mild blindtarmsinflammation. I vilket fall som helst fick jag ingen medicin. Och jag gör nästan ingenting annat än ligger i sängen och undviker alkohol och sötsaker.

Det ger ju tyvärr mycket tid till eftertanke. Och jag tror min mamma har sagt upp bekantskapen med mig. Förra fredagen skickade hon det alldeles totalt efterblivna sms:et:

"Bara så du vet ska du bli moster. Kram mamma."

Tack så jävla mycket för det smidigt framförda meddelandet. Efter att jag förklarat att det där inte var ett normalt sätt att berätta något sådant (som hon visste att jag inte skulle bli glad för) - och sagt att jag inte ville prata om hela den här grejen överhuvudtaget med henne eftersom den fortfarande känns jobbig och jag inte pallar hennes, gissar jag, dumglada mormorskänslor - lät hon bli att svara. Och vi har inte hörts sedan dess. Den människan vet inte ens att jag kanske har blindtarmsinflammation. Jag hoppas att jag blir ännu sjukare och att hon ångrar sig djupt. Men egentligen tror jag att hon känner att hon kan släppa mig helt nu när hon har det framtida barnbarnet att ägna sin tid och kraft åt. Jag har alltid varit ett sorgligt substitut när min syster inte varit närvarande. Martyr, jag vet. Men i mina tankar spårar jag ännu mer - här kan jag sudda åtminstone det allra värsta.

Jag tror vi skulle kvala in hos Ricki Lake nu. Trots att det här gör mig jätteledsen så kommer jag bara inte höra av mig till henne. Det händer inte.

Helvetet

Den här helgen har varit hemsk. Först nyheterna om min syster (mer info kommer), sedan i natt - total magkollaps som tvingat mig att ligga stilla i snart ett dygn på grund av smärtor, och så dessutom en sjukt sur och grinig pojkvän.

Vill släcka och sova men eftersom jag knappt gjort annat än ligga ned kommer det inte funka. Får bli en dusch följt av passivt aggressivt hårfönande.

Yey life!

Jag ska bli moster

Utmanad av Taste dick

1. Vill du ha barn?

Jag tycker om tanken på att ha ett barn med Peter. Inte lika förtjust i tanken på att ha ett barn. Finner dem inte så intressanta, och jag är rädd att jag skulle gå under av att behöva gå runt ensam hemma om dagarna med ett barn under en väldigt lång tid. Fruktar även att jag skulle bli maniskt mån om att uppfostra ungen rätt. Var/är liksom lite väl engagerad i uppfostran av min lillasyster – hur blir det då med ett eget barn? Och min värsta mardröm är att min avkomma skulle ha tonårssex under mitt tak. Det… ger mig rysningar. Inga sleep overs om jag får bestämma.

Med det sagt gör det mig galen av oro att jag misstänker att jag är infertil. Som en av dem sa i senaste Girls: Med tanke på hur oförsiktig jag har varit i hela mitt liv borde jag verkligen ha blivit oönskat gravid.

Hjälp.

2. Vilken politisk fråga brinner du för allra mest?

Arbetslöshet. Det vidrigaste jag har drabbats av, och något som ständigt väntar runt hörnet. Känns det som.

3. Kan du laga mat?

Jag har blivit bättre efter att jag började laga endast vegetarisk mat. Det jag gör extra bra är lasagne, mangosallad och kantarellrisotto. I fredags gjorde jag en sallad med vitvinsvinäger, olja, salt, peppar och citron över. Till det: dijonsenapsdressing, avocadohalvor och halloumi. Fortfarande väldigt nöjd med den. 

4. Är tvåsamheten viktig?

För mig har den blivit det. Jag kämpade verkligen emot allt det där när jag var yngre (nå, kan inte påstå att människor stod i kö för att bli ihop med mig – alls) men efter min första relation var jag i princip beroende av att ha någon. Är det fortfarande. Varje gång något tar slut får jag panik för att jag känner mig så ensam (tidigare var ensam, eller själv, en ganska skön känsla för det mesta). Så varje gång jag blir själv känns det som att jag genast börjar leta efter någon ny. Jättesorgligt – och det bidrar också till att jag blir så förkrossad varje gång något tar slut. 

Denna förgänglighet har för övrigt till slut fått mig att på något sätt ta det för givet att allt tar slut. Men det är aldrig jag som gör slut.

5. Har du någon förebild? (och varför just hen)

För en vecka sedan fick jag förebilden Lena Dunham.  Hen fick mig att bli sugen på att skriva igen.

6. Vilken kändis vill du ligga med?

Eftersom jag har mognat tycker jag numera att det skulle vara rätt respektlöst att svara på den här frågan. Särskilt om jag hade svarat Moneybrother, som just har flyttat in våningen under.

Jag vill så klart inte ligga med honom. Men jag tycker han dansar fint i videon till Building walls around us.

7. Har du något drömresmål? (och varför)

Gillar inte att resa. Men jag skulle kunna tänka mig någon by i Italien eller någon storstad i ett i-land. Inga turistmål, bara strosa runt och dricka vin och aldrig någonsin känna sig stressad.

8. Om du fick spola tillbaka ditt liv och välja om, vilka val som du gjort skulle du då ändra på?

Jag har gjort väldigt många saker som jag ångrar. Just nu ångrar jag att jag en gång, här på bloggen, la ut en bild på en person som jag trodde att mitt ex dejtade och sa att hon såg ut som en liten boll (eller var det Sophia som kommenterade att hon gjorde det?). Har nämligen just insett att hon är bästis med två av mina kollegor som jag var på fest hos i helgen.

9. Hur långt var/är ditt längsta förhållande?

Ett år och några få månader. Kändes dock som en livstid, och som att det var en livstid sedan.

10. Gillar du din chef? (varför/varför inte)

Skulle kunna skriva så mycket om mitt jobb. Stället jag var på innan det här är på riktigt värre än The Office. Skulle viftas bort som ”överdrivet” och ”inte trovärdigt” om det gick som en serie på fyran. Men just mitt jobb är jag smart nog att inte skriva om.

11. Kan du komma på en dag i ditt liv då du tänkte "det här var den bästa dagen i mitt liv"?

Det var lätt på min födelsedag i juli när Peter hörde av sig med nyheten att han blivit singel. Den dagen var väldigt perfekt. Kvalitetstid med Sara på kvällen och ösregn som botade min på sommaren sedvanliga överhettning.

Ibland lever jag lite för mycket i det förflutna. Kan ägna timmar åt att läsa gamla sms och glömma bort att skapa nya minnen just nu.

Är igång och svarar på en sådan där enkät som jag äntligen blev tillfrågad att fylla i. Tills dess, pausmusik som jag måste lägga ut som en adress för att inte kunna bli googlad. Ni vet hur det är: http://open.spotify.com/track/6ZKG2ILyVyEGQamStP5Yga.

Yummy yummy in my tummy

Jag har kommit på en jättegod lasagne som jag gör ibland! Det enda som står mellan mig och lunch i dag är att jag kokar några makaroner, men eftersom det känns mig övermäktigt tänkte jag blogga om lasagnen i stället.

Först gör man tomatsås. Två burkar körsbärstomater på burk, kryddor, lök, vitt vin eller vitvinsvinäger, rivna morötter och en liten nypa kanel. Blir jättebra, särskilt om det får koka ganska länge.

Gör en bechamelsås, första resultatet som kommer när man googlar det duger.

Blanda sedan svarta bönor med en stor förpackning keso. Det finns inget som är så tillfredsställande att blanda ihop i en bunke som dessa två tillsammans.

Vanligt förfarande sedan. Sås i botten, plattor, bönblandningen, plattor, tomatsåsen, plattor, såsen plus kanske lite riven parmesan.

Svägerskan

Brukar fortfarande gå in och kolla min systers före detta sambos Facebook. Statusar i stil med denna:

"kul att få reda på när man vaknade upp i morse att man va anmäld för våld mot tjänsteman:(förstår mig inte på dagens samhälle det är väll en naturlig reaktion att man försöker ta sig loss när man blir på hoppad o ner dragen i backen bakifrån......så jävla sjukt"

Samt det faktum att han varje kväll postar ett inbäddat porrklipp... Kan inte hon omyndigförklaras? Mina föräldrar har ärligt talat inte gjort ett bra jobb med att sätta ned foten så det är kanske dags för mig att kliva in? Nu är hon ju inte ihop med denna längre. Men medan hon dejtar dessa psychon är det alltid bara jag som säger att de nog eventuellt inte är så bra/friska. Mina föräldrar är alltid så välkomnande och förlåtande medan jag framställs som en missunnsam avundsjuk nucka.

Okej, hon är vuxen och jag har eventuellt inte med detta att göra men WTF!

Sjuk

Fint väder! Är hemma från jobbet i dag, och var det i går också. Drabbades av hemsk förkylning redan i fredags. Då gick jag hem och beställde Hungerspelen-boken från Bokus. En timme senare kunde jag inte hålla mig och laddade ned den från Piratebay i stället och läste slut på den på lördagen. Förväntar mig att den fysiska boken, tillsammans med en faktura, kommer ligga i mitt brevinkast inom några timmar.

Även om det kan vara tråkigt att jobba är det många gånger ännu tråkigare att ligga hemma. Det kryper i mig och jag känner mig ensammast i världen. Enda gången det känns lockande är den där timmen på morgonen då man funderar på om man ska gå upp okristligt tidigt och ta sig till jobbet eller stanna kvar i sängen. Men det handlar säkert mest om att det påminner så mycket om att vara arbetslös, och hur otroligt deppigt det var att vara hemma då. Jag älskar ju hemma egentligen.

Nytt inlägg

Hej hej. Ligger här med rosiga, hettande kinder och våndas. I fredags var nämligen återigen min sista dag på gamla jobbet, och om jag förra gången fick biljetter till Twilight så fick jag denna gång tre kilo godis som avskedspresent. Har ätit upp ganska mycket av det i dag. När jag råkade se mig själv i spegeln för några timmar sedan undrade jag: "Vad är det där för frodig kvinna?". För första gången sedan högstadiet bär jag nämligen dessutom en vadderad bh. Som på skoj. Annars brukar jag ofta genomsöka Lindex och Twilfit i jakt på minimizers för a-kupor. Ett platt byst är väl kanske det snyggaste och mest editorial jag kan tänka mig.

Lyssnar även på spellistan "Till Felicia" som jag fick för ungefär ett år sedan. Tänk att jag fick bli ihop med den fantastiska människan. Min sommar var världens bästa sommar. Jag blir rädd när jag tänker på hur det hade varit om jag fortfarande varit ihop med de förlorare jag tidigare hängt med. Efter några år hade jag liksom till exempel kommit att tänka att Beta-P inte var så tokig, utan snäll, och att han inte förtjänade mina hårda ord. Sedan påmindes jag om att han i slutet valde att ha på sig gummihandskar när vi hade sex för att jag var smutsig. Och enbart faktumet att Martin sa att att han tyckte det var jobbigt att jag var längre än han borde ha fått mig att dumpa honom. Äckliga, äckliga svin.

Nu har jag börjat jobba igen. Webbredaktör denna gång. Det är en sådan lättnad. Hade börjat tänka den där hemska tanken att jag aldrig någonsin skulle få jobba igen. Obetald praktik via Arbetsförmedlingen på sin höjd. Och alla dumma människor som hela tiden undrade hur det gick... Jeez. Eftersom detta är ett vikariat bävar jag redan för slutet av december.

Hoppas på att börja skriva här igen! Har hänt några saker sedan sist. Till exempel ska min tvåbarnsstyvmamma till lillasyster alldeles snart flytta till Haninge. Men det där kan vi ta sedan. Hej så länge.

P.S. Väldigt bra ny blogg: http://tastedick.blogspot.com/

Freedom

Jag har varit småsjuk från och till sedan förra fredagen. I dag försvann Peter iväg på en skivletarresa och jag skulle träffa min syster och gå på stan. Hon svarade emellertid inte på några av mina samtal och när jag sms:ade henne fick jag slutligen svaret: "Bella e sjuk... Hon ligger :( //Peppe". När hon blir förkyld får alltså nya pojkvännen kliva in och avboka hennes schemalagda aktiviteter. Fast först efter att man har testat att ringa tre gånger.

Detta fick mig och min kropp att resignera. Fuck stan och utomhusluft. Jag tillät förkylningen och halsontet att bryta ut på riktigt, så ligger jag här i några dagar med Jonathan Franzen och "16 and pregnant" som enda sällskap. Önskar bara att jag hade gått och handlat mat först. Detta är jag sugen på:

1. Fryspizza som man lägger vitlök och coctailtomater på, och gör tillhörande egen dippsås till.

2. Guaccamole.

3. Läsk.

4. Ostbågar.

5. Pastasås.

6. Semla.

7. Kött?

I detta vegetariska hushåll kan jag känna att jag borde passa på att laga till en jäkla stek när jag är ensam. Fick smeknamnet "Skinkdamen" efter att ha tagit in kött i lägenheten en gång på fyra månader. Samtidigt fick jag rätt ont i magen när jag frossade i djur i julas. Och jag har till och med börjat se lite föraktfullt på människor som skriver på Twitter att de suktar efter kalvsidor och lammbiffar. Jag skulle vara en fantastisk människa om jag lade ned de cirka två köttätartillfällena som jag unnar mig varje månad. Inget körkort, källsorterar numera nitiskt, endast ekologiska varor trots att jag inte har råd o s fucking v. Vem är jag.

Är inte det ditt ex?

Så sjukt trött på att se min killes jäkla ex kommentera och likea hans statusar på Facebook. Så nu blockade jag några av dem! Bieffekten blir ju att de inte kan se mig heller och att det verkar som att vi gjort slut... Men just nu känns det bra! Dock att jag just upptäckte att det fortfarande står att fyra personer gillat en status, men när jag klickar ser jag bara en person = jag kan ganska lätt själv räkna ut vilka som klickat där.

GAAAAAAAAH.

Synd att alla mina relationer slutat i hat. Annars hade jag ju definitivt kontrat på något sätt. Men nu är den enda jag legat med på min vänlista den jag glömde mitt halsband hos för några år sedan. Och han var så o-på att jag fortfarande inte fått tillbaka det.

Jag vet jag har problem

Förrförra fredagen skulle min kusin komma hit och dricka vin. Man skulle kunna tro att den lättvindigt tilldelade informationen: "Ja, jag har ju alltid varit släktens favorit" var kvällens chocker. Men nej. Jag, mormors fjärdehandsval, sänkte nivån ytterligare några snäpp.

Ni kanske vet att jag ofta haft ångest över att min tre år yngre syster länge haft sambo, radhus, bil, körkort och fast jobb? Det började med att vi fick vår första mens ungefär samtidigt och sedan dess har hon alltså gått om mig med råge.

Jag har alltid tänkt att hon borde få uppleva singelår (-månader/-dagar) innan hon blir alldeles fast med bebisar hon skaffat tillsammans med Ronny, Conny och Sonny. Och Donny. Testa att bo i en stad som består av fler än tiotusen nära besläktade invånare.

Så för en månad sedan dumpade hon sin sambo efter att han blivit full en gång för mycket, skrikit en gång för mycket, knarkat en gång för mycket. Jag var så glad! Min syster skulle flytta till Göteborg, kanske plugga, definitivt bli tio år yngre till sinnet. Vi kunde typ mötas i ömsesidig förståelse och mentalitet.

Dock.

Två veckor senare var hon ihop med en tvåbarnsfar som låg i skilsmässa. Vi kan kalla honom Poppe, för han heter det om man byter ut O mot E. Han bor i Stockholm så jag fick snabbt träffa honom. Vi sågs på Ikea. Han var en timme sen eftersom han varit trött på morgonen, och i sin tunga hade han töjt ett hål som var en centimeter i diameter. Vi pratade inte jättemycket men han skjutsade mig till Skärholmens tunnelbana och vi båda tycker illa om kaffe trots vår ålder. Vi kom överens!

Nu till det konstiga då. På kvällen fick jag det gåtfulla sms:et: "Vad händer i kväll :)? Kram." Okänt nummer, men Hitta.se avslöjade att det var Poppe.

Fredagen därpå var fredagen då min kusin var här. Hon var inne på toaletten och jag var inne på mitt nionde glas vin när jag såg ett nytt meddelande på Facebook. Poppe skriver: "Hej hej. Hur är det med dig då ;)?"

Den där smileyn avgjorde det. I panik ringde jag min mamma för att höra om hon visste om Bella var i Stockholm, och i sådan fall kanske var där och var medveten om att han kontaktade mig. "Nä, Bella sitter här bredvid mig, vill du prata med henne?" "Ok", hann jag säga innan jag chockat slängde på luren. Bella ringde så klart upp och när jag svarade sa jag att det var mamma som, precis som vanligt, råkat klicka bort mig med sina klumpiga fingrar. Sedan undrade hon vad jag ville och jag improviserade och sa att vår kusin satt där och att hon ju skulle gifta sig i augusti, och visst skulle väl Bella och hela vår familj komma då? Det tyckte hon vi borde. Bra, sa jag, och lade på. Sedan: "Linn, visst ska du väl bjuda min familj på bröllopet?" "Ja, nu får jag ju göra det", svarade hon.

Ångesten över flirtandet från min systers killes sida fortsatte bekymra mig. Så pass att jag ringde min mamma och bad henne att gå någonstans där min syster inte skulle höra. "VILL DU INTE ATT BELLA SKA HÖRA? OK, JAG GÅR IFRÅN HENNE NU OCH IN PÅ TOALETTEN." Suck. Ja, och så berättade jag allt för mamma och hon förfärades och vi visste fan inte vad vi skulle göra. Varför var han tvungen att bli kär i mig? Mamma grät lite över att det alltid ska vara så svårt.

På söndagen fick jag ett nytt mejl från Poppe.

"Du... får jag fråga dig en sak?"

Eek.

"Lite svartsjuka är ju alla, men du tror väl aldrig Bella skulle gå tebax till Markus va? Får en liten klump i magen när hon e där och så :(... Tycker om henne så mycket :D bästa tjejen jag träffat i hela mitt liv :$"

Skammen i mig då. Ryser fortfarande. Särskilt när jag erkänner för mig själv att jag är lite lite besviken. Am I not hot?

1. Berätta om dig själv

Min telefon är alltid på ljudlös – men jag upptäcker nya sms inom fem minuter eftersom jag kollar mobilen så pass ofta. Förresten så känner jag mig alltid väldigt ödmjuk när jag kallar min Iphone för ”mobil”. Åratal av väntan på att olika personer ska höra av sig har fått mig att frukta en mobil som har ljudet på – den ihärdiga tystnaden och frånvaron av meddelandesignal. Ibland unnar jag mig själv att inte kolla mobilen på flera timmar. Då tänker jag att jag kommer att ha flera olika missade samtal och sms att glädjas åt på en gång. Om displayen visar noll missade samtal kan jag nästan börja gråta.

Jag tycker att det finaste man kan göra är att våga leva ut det man känner. Alltså, det är fint att skrikgråta med i texten till Kim, att sitta utanför sitt ex hus och kasta sten på fönstret tills han öppnar, att hämnas på de som aldrig älskade en. Det är vackert ju, poesi. Eller snarare: filmiskt. Jag blir så stolt när något i mitt liv skulle platsa i en film. Min sommar = en film. Hämnd är inte alls en lat form av sorg. Det är kanske den skönaste känslan jag vet.

Om jag bara får ett bra jobb nu så känns det som att jag kommer att bli en genuint lycklig människa. Trivs med allt annat runt omkring mig. Fast i dag höll jag i och för sig på att hoppa ut ur fönstret när min mamma insinuerade att min lillasyster är mycket smalare än jag.

Jag avskyr bloggen som jag snodde denna lista från.