Falling and laughing

Jag vill klargöra en sak: jag är inte en sådan där glad människa som tycker om att "busa". Det värsta jag vet är människor som har barnasinnet kvar, och själv slutade jag att leka med Barbie när jag var sju.

Med det sagt startade jag dock en slags paraplyfäktning i lördags. Jag tog det på lite för stort allvar och det slutade med att min motståndare fick ett paraply i ögat. Han vek sig och sa åt mig att ringa efter en ambulans.

Tyvärr var min initiala, och fortsatta, reaktion att gapskratta. När jag blir rädd, till exempel som den gången jag hade färgat Angelicas hår och hon inte blev nöjd, så kommer skrattet bubblande. Värsta tillfället som jag kan minnas är nog julavslutningen 1998. Jag och min kompis satt hemma hos henne och tände ljus och hade det mysigt. Sedan tog fönsterbrädan eld och, i samband med att min kompis skyfflade ned ljusen, så även gardinerna och golvet. Jag stod vid dörröppningen MED ETT GLAS VATTEN I HANDEN och skrattade hysterisk medan min kompis hoppade barfota på eldsflammorna. Inte ett av mina stoltaste ögonblick. Men exakt så kommer det att bli nästa och nästa gång något akut läskigt händer mig. Inte ett dugg lugnande att tänka på.

Han med ögat gick det som tur var bra med. Det visade sig senare att han hade skämtat och överdrivit sin smärta. Jag skrattade inte.