måndag 7 december 2009

Make downer

När jag tittade på ett avsnitt av nya Melrose place noterade jag att två karaktärer var så otroligt fina i silvrig ögonskugga. Eftersom jag inte har råd med kläder beslöt jag mig för att förnya mitt utseende med just det. Silvriga ögonlock.

I går skulle Peter hälsa på och jag beslöt mig för att testa mitt nya smink. Jag smetade på ganska rejält med silverglittret, men tyckte ändå att det var lite tamt. Så mindes jag att jag hade läst att man kunde ta vatten på penseln först, så att pigmentet verkligen kom till sin fördel. Och så hade jag plötsligt två riktigt distinkta silverovaler ovanför ögonfransarna. Läckert!

"Vad fint du har sminkat dig", var det första Peter sa till mig när jag mötte honom vid stationen. Egentligen ska det ju inte märkas att man är sminkad, enligt vissa. Typ "Jag tillbringar en timme i badrummet åt att försöka se osminkad ut". Men sådant är ju bara töntigt tycker jag. Jag var glad och nöjd med att Peter hade noterat att det glittrade lite extra runt mina ögon.

Sedan gick vi dock till H&M. Och jag skulle nödvändigtvis prova en kavaj. Insikten kom som en chock nästan så fort jag såg mig själv i spegeln: jag är så ful. Först såg jag verkligen bara allt det silvriga som dominerade hela min person, men ganska snart noterade jag även hur silver är riktigt bra på att ta fram det röda i min ansiktston. Jag kunde inte förstå att jag hade gått runt och trott att jag var snygg den eftermiddagen. I en dunkel belysning med ständigt neddragna persienner, som den i mitt rum där sminkningen ägde rum, var jag fin. Överallt annars: ful.

Jag blev så deprimerad att jag vägrade följa med och äta på restaurang. Jag föreslog att Peter skulle gå in och köpa snabbmat som vi sedan kunde äta bakom en buske, men det ville han inte gå med på. Till slut började det regna rätt rejält och jag använde regndroppar till att sudda ut mitt ögonsmink så mycket som möjligt. Sedan åt vi mat inomhus.

Skräcken över min fulhet finns dock fortfarande kvar. Att man ska kolla hur sminket ser ut i dagsljus är sannare än någonsin, men jag kommer aldrig att våga göra det igen.

2 kommentarer:

Anonym sa...

En fyndig blogg - utan otrevligt ordbajasande, som i vanliga fall alltid tyder på egendyrkan. Mänskligt! Fint!

/Johanna

Myror och mjölk sa...

tack så mycket!! jag misstänker dock att jag hade ordbajsat om jag bara hade kapaciteten. åtminstone om man ska döma av min förälskelse i pretentiösa spung-melas och andra liknande karaktärer.