Chat roulette - en lek på underliv och död

Fortsättningen på reportaget. Del ett är här. Nöjdast med rubriken.

Min skärm släcks ned och jag går till duschen. Trots att jag står där i en halvtimme känner jag mig fortfarande smutsig, och det beror inte bara på att min tvål kommer från Eldorado. Innan jag somnar skickar jag ett sms till min vän Angelica: ”Wanna chat roulette?”.

Ganska sent nästa dag kommer hon hem till mig. Vi lägger oss spänt framför den bärbara datorn. Angelica vet inte riktigt vad Chat roulette är. Det är en fantastisk uppfinning som kopplar ihop en med könsorgan från andra sidan jordklotet, förklarar jag inte. Hon kommer att märka det tids nog. Antagligen inom fem minuter.

Den svarta kamerabilden flimrar till. En ganska normal kille iakttar oss från sin kontorsstol. Vi reagerar ändå på den onormala situationen och börjar gapskratta. Det är inget personligt, men det regnar i våra ögon av fniss. Han sitter tålmodigt kvar och väntar ut våra skrattanfall. Vi är ändå två tjejer – och man vet aldrig vad det kan leda till. Fast man kan gissa, om man har kollat lite för mycket på Canal Plus nattetid.

– Hej mina damer! Är det fint väder hos er också? undrar han.

Vi enas om att klicka bort honom, och den här gången är det personligt. Han verkar tråkig. Och gårdagens äventyr har gjort mig blasé. Nu krävs det något extraordinärt för att jag ska stanna upp och dela med mig av min tid. Som fem unga män från Amsterdam. De kan man ju kanske prata med. Jag och Angelica vinkar åt dem och de vinkar tillbaka. Efter några trevande konversationsförsök tar en i gänget mod till sig:

– Jag måste fråga. Är ni albinos?

Angelica trycker på next och jag vinklar samtidigt bort läslampan. Jag har visst gått lite överstyr i min jakt på den perfekta, mest smickrande, belysningen. Inte för att jag lägger någon värdering i albinism. Men de där killarna verkade göra det.

Timmen som följer är ett töcken av oanständiga förslag, bilder och gester. Jag känner mig febrig och har blivit så pass röd i ansiktet att jag åter måste använda mig av strålkastarljus. Angelica flirtar med en amerikan som har mohawk-frisyr och inget hyfs. Det är som att jag inte ens existerar! De skrattar och Angelica imponeras stort av att han kan skriva ”hej då” på svenska.

– Google translate! påpekar jag lite för hårt.

Först när jag börjar bläddra i en bok går min vän med på att säga hej då på riktigt. Sedan säger vi hej till ett gäng från Skottland. Stämningen är gemytlig redan från början. Trots Angelica.

– Hej på er! Killen till vänster ser ut som E-type!

Killen till vänster ler glatt.

– Men sluta, han kan ju bildgoogla, utbrister jag.

Våra nyfunna vänner sjunger, spexar, skrattar och skämtar. Jag uppmärksammas. Samtalet avbryts mitt i av att vi nextas, men det måste vara ett misstag. Vi fick ju till och med den rödhåriges Facebook-adress. 27 år var han visst, det är inte för gammalt.

Den sista chatkonversationen lämnar mig med ett gott intryck, jag duschar inte ens efteråt. Angelica röker en cigarett. Vi kommer att göra det igen, säger vi.

Dagen därpå läser jag att en person har begått självmord på Chat roulette. En mängd oskyldigt runkandes människor har tvingats bevittna hur en annan människa dör. Så otäckt. Angelica och jag kommer visst inte alls att göra det igen. Men det var kuk så länge det varade.