Uppdateringen

Angelica och jag har sexcamat hela kvällen. Roligast var när ett killgäng kallade oss "albinos". Jag insåg då att jag hade använt lite väl mycket smickrande lampljus.

Här är första delen av texten om chat roulette:

– Hej! Var har du gjort av din hand? frågar jag en ny bekantskap.

Han har matchat sitt limegröna skärp med en precis lika limegrön, och dessutom urtvättad, t-shirt. Den tunga andhämtningen får magen att åka upp och ned i rekordfart. Fokus är på mellersta delen av kroppen. Ansiktet och personligheten förblir ett mysterium, ty så nära får ingen gå.

Den ansiktslösa suckar högt åt min naivitet. Högerhanden finns någonstans innanför de rymliga jeansen. Och nu sträcker sig den vänstra mot tangentbordet för att klicka bort mig. Vi hinner inte ens säga adjö.

Kvar i sängen halvligger jag. Något adrenalinstinn efter upplevelsen väljer jag att trycka på paus. Andas in, andas ut. I normal takt. Mannen i lime var min allra första partner i chat roulette. Efter att de senaste veckorna ha hört otaliga solskenshistorier om det nya fenomenet måste man vara en dåre för att inte själv testa det. Chatroulette.com är en sida som kopplar ihop två främlingars webbkameror så att de kan chatta med varandra. Bara det att det inte alltid är främlingar man möter. Paris Hilton och Ashton Kutcher är båda exempel på kändisar som har dykt upp i kameran. Själv hyser jag en förhoppning om att träffa Jonathan Rhys Meyers.

Lite ärrad går jag därför åter in på startsidan. Där går det att se en förhandsvisning av hur man kommer att se ut i kamerafönstret. Efter att ha jobbat med vinklar och mest smickrande belysning i en kvart inser jag att jag inte är redo att visa mitt ansikte. Jag klickar bort kamerafunktionen och loggar in som anonym.

En fullt påklädd amerikan uppenbarar sig på skärmen. Man kan se att båda hans händer är placerade på tangentbordet. En förbättring med andra ord, även om jag inte känner igen honom från någon Hollywood-film. Med hans hissmusik strömmande genom mina högtalare uppmanar han mig snart att ”cam up!”. Jag förklarar att jag är för blyg och försöker byta samtalsämne genom att fråga om trummorna som står i bakgrunden. Det går ju så där.

– Jag kan tyvärr inte prata med dig om jag inte får se ditt ansikte. Det finns så många knäppgökar där ute, säger han som har två omslingrade boaormar tatuerade på sin hals.

Jag klickar bort honom innan han själv hinner göra det. Avvisanden gör ont. Smärtsammast måste det vara att få avslag på personlighet och utseende. Hittills har jag bara fått bekräftat att jag är tråkig att prata med. Lämnar jag chatrummet nu, direkt, kan jag fortsätta tro på det mamma sa om att mina ögon är fina. Jag tar ett djupt andetag, gnuggar läpparna så att de ska se större ut och tittar in i kameran.

– Hey guuurl!

Nu är det ombytta roller. Mitt nervösa anlete iakttas av någon som har valt att vara anonym. Jag ska ge den här människan en chans, vara en större person än den otrevliga amerikanen. Vad spelar det för roll hur man ser ut? Mina läppar svider.

– Wanna cam fuck?

Fuck no. Jag vill prata med en kändis, och det nu! Humöret sjunker till botten. I den här rouletten har jag hittills råkat ta kulan varenda gång. Nu fortsätter han dessutom skriva till mig:

– Varför är du här då? You’re a BEACH!

Jag är säker på att John Donne sa att ingen människa är en ö. Men en strand? Ja, kanske.