Suck och sug

Veckan började bra. Mitt reportage fick bra kritik och en person i klassen både berömde mig och snackade skit om andras texter. Som jag längtat efter lite samförstånd! Lycklig tog jag pendeln in till stan för att luncha med Alexandra. Hon var dock, som alltid, försenad och det känns dumt att stå utanför Stadsbiblioteket i minusgrader och vänta SOM EN IDIOT. Var gör man ens av händerna?

Telefonen ringde, så det löste sig åtminstone. Det var Svenskt näringsliv som berättade att de blivit rekommenderade mig. "Ska jag få ett jobb nu!?", hann jag tänka innan rösten fortsatte. "Vi ska göra en artikel om unga människor som inte lyckas komma in i arbetslivet, och vi har förstått att du skulle passa perfekt!". Alltså. Jag blir arg bara jag tänker på det.

1. Det där var den svåraste tiden i mitt liv. Knappast något jag vill påminnas om, särskilt inte när det är så nyligen och jag dessutom fortfarande inte har ett jobb.

2. Jag undrar hur bra det vore för min karriär att ställa upp med namn i en artikel som handlar folk som aldrig får jobb?

3. Fitta!

Mitt svar: "Jag vill intervjua, inte intervjuas" sammanfattar ganska väl hur jag känner. Och det gör även punkt tre.

Ja, jag har även supit bort mitt pärlhalsband. Det som jag tidigare har tillägnat ett helt blogginlägg för att jag älskade det så mycket. Mitt pärlhalsband som gjorde alla mina så kallade outfits 75% snyggare. Fy fan. Omständigheterna är också så irriterande att jag inte kan tänka mig att köpa ett nytt. Så nu bara skaver det i mig. Tidigare skavde det i min nacke, på grund av att det är ett tungt halsband, men det var okej eftersom det var väldigt fint.

I går var jag i skolan. Jag hade med mig en uppgift som vi skulle lämna in. Eftersom jag numera har förstått att lärarna aldrig läser det vi skriver hade jag skrivit en text som behandlade ämnena hemorrojder och konkelbär. Den lilla människans försök till protest. Tyvärr visade det sig att vi för första gången någonsin skulle läsa våra texter inför resten av klassen. Och nästan ingen hade gjort uppgiften, bara jag. När jag hade stakat mig igenom min text, som egentligen var en lång lista över tarmbesvär, var det pinsamt tyst. Hon som hade berömt mitt reportage satt där och ångrade att hon räknat in mig i gruppen "de i klassen som kan skriva". Jag förstod henne. Där stod jag och försökte vara ett slags fattigmannens Charlotte Roche. IG-varning.

På vägen ut ur klassrummet slog jag följe med en annan klasskamrat. Jag vek dock snart av eftersom jag skulle till datorsalen. "Ska du skriva ut?", frågade han. Jag tvekade i flera sekunder innan jag svarade "eh... ja". "Vad döljer du för något?", frågade han då skämtsamt. Sanningen var att jag inte kunde vänta med att komma hem innan jag kollade min inkorg, men det var för patetiskt för att uttalas. I stället skojade jag: "Okej, jag erkänner. Jag ska iväg och porrsurfa!". "Jaha. Hej då då", sa han och gick. Det var uppenbart att han lämnade byggnaden övertygad om att jag var på väg att besöka Youporn på skolans datorer. Har ingen aning om hur jag ska dementera detta på ett snyggt sätt nästa gång vi ses.

Sedan suger veckan på många andra sätt också. I kväll testade jag rotfrukter när det var för sent att hinna till Ica för att köpa någonting annat, till exempel. Fast jag är nog ändå lyckligare än pappa, för i dag upptäckte han en råtta i toalettstolen. Trodde det bara var en myt? Jag kommer ju inte få det lättare att besöka andras toaletter efter detta. Och om kloakråttor verkligen existerar känns råttan i pizzan plötsligt snäppet mer trolig. Var det något jag behövde efter min rotfruktsupplevelse var det just en pizza.