Saker som hände - och inte hände

I fredags kände jag mig fortfarande alldeles för yr för att orka dyka upp på ett inplanerat responsmöte vid Stadsbiblioteket. Lyckligtvis var jag däremot tillräckligt frisk för att, som planerat, träffa Amanda lite senare på kvällen. Just nu är jag alldeles för trött för att ta tag i hemläxan att skriva om Doktor Glas ur en stum karaktärs perspektiv, men jag orkar blogga ett tag. Tur för bloggen, men jag märker att vissa av mina slackertendenser är tillbaka. Enda sättet att bota dessa är nog att skriva klart den där mininovellen i natt. Kommer kanske att hända.

Fredagskvällen då: Jag drack saker som främjade yrseln rätt rejält. Bland annat en 25 centiliters vulkandrink på ett ställe nära Filadelfiakyrkan. Inte själv dock. Jag och Amanda diskuterade America's next top model, det lät så här:

Amanda: Jag gillar snygga blondiner.
Jag: Jag gillar androgyna.
Amanda: Vem var det nu igen?

Dör å Amandas vägnar. Fast på ett bra sätt, för det var jättekul. Androgina, a former exotic dancer who would do anything - and she means anything - for her precious daughter. (Who now lives 9 hours away, with kind of a touchy-feely old uncle, while her mother pursuits her own modelling dreams for the sake of her.) Den Androgina.

Och sedan följde jag med Klara till Spy bar. Inga konstigheter. Eller, det är förstås emot mina principer att gå till ett ställe som har ett pointersystem, men när man får sällskap av någon som automatiskt kommer in kan man ju ta en paus från de åsikterna. Det mest minnesvärda var när en kille i vardaglig ton påpekade att han var "mycket jovialisk". Det "skrockade" jag åt. Melas-komplex. Fast kunde jag slänga mig med svåra ord så skulle jag, för det är så väldigt hett. Och exkluderande. Släpp in mig, typ. "Typ"? Jag kommer inte att välkomnas in i första taget.

Vilken gemytlig kväll det var, i alla fall! Hade det jättebra ända fram till tunnelbaneväntan på vägen hem. Jag satte mig utmattat ned på ett ställe där jag visst hade en rosaaktig spya som bänkgranne. Men till och med det var egentligen okej, för jag behövde aldrig se eller höra när den blev till. Lukten var dock konstant, om man ska klaga på något.

Avslutningsvis vill jag citera mig själv i ett meddelande till Anna: "i dag har jag i uppgift att skriva om hela doktor glas ur helgas perspektiv. tills i morgon klockan elva. önska mig lycka till! eller: önska mig lycka till, din gamla kossa! som artonhundratalshelga skulle säga. i min version har hon nämligen tourettes". "I dag" är egentligen i torsdags, men nu är nu och nu sätter jag i gång!