Musiker

För er som också vill skapa musik, utan att behöva lära er något instrument, rekommenderar jag:

http://thepiratebay.org/torrent/5085005/FL_Studio_XXL_v9.0.0__UN-LOCKER__UN-LOCKED_VSTi_[_P.r.t.CreW_]_1

och

http://www.youtube.com/watch?v=ssY6G2pE1Mk

Jag har redan skapat Sincerely yours-värdiga låtar. Så kul. Snart har jag en egen Myspace.

Vilsen

Jag och Angelica. Vi gick ut i går. Efter mycket vin och pasta hemma hos henne gick vi till... ett ställe. Musiken var bäst, klientelet pest. Jag och Angelica var cougars där. Milf sans "I'd like to fuck". Jag betraktades naturligtvis som paria på ett ställe där de flesta fortfarande gick på Södra Latin. Sjuttonåringarna stirrade storögt och undrade om tant verkligen borde överanstränga sig så på dansgolvet. Vi gick rätt snart.

Men då drar vi till Spy bar då, tyckte jag. Där var egentligen ingen kö och vi betalade glatt 120 kronor i inträde. Tjugo i garderobsavgift också. Stora delar av stället verkade dock vara avstängda. Jag kände inte riktigt igen mig. Men där var Anton Abele! Milf - MUFare I'd like to fuck. Bara för att ha något att blogga om, mind you. Fast jag slopade det påtänkta raggningsförsöket när jag plötsligt såg Cimon göra entré. Faktumet att jag såg Cimon räckte för att jag ändå skulle kunna skriva ett riktigt långt inlägg när jag kom hem. Så himla cute! Han hade femton tjejer runt omkring sig, plus Shecity och fotografen som dejtade Michaela. Det var riktigt glamouröst. Jag såg till och med personer med glitter i urringningen. Classy ställe. Konstigt med musiken bara, att den påminde så exceptionellt mycket om den i Nyköping. Och att DeDe Lopez satt i en soffa därborta. Ja, och att de hade en diskret skylt i taket där det stod Laroy.

Det tyder på en enorm självdistans att jag berättar det här för er. Att jag:

1. Råkade gå till Laroy i stället för Spy bar.
2. Inte upptäckte misstaget förrän efter minst en timme.

När jag åkte därifrån sa taxichauffören att han bara var tvungen att fråga hur lång jag var. Då struntade jag i att ge honom någon dricks. Det tyder däremot kanske inte på en enorm självdistans.

Som fågeln i sin bur

I dag på rasten skrev en lärare upp de nya gruppindelningarna. "Vem är Fe1icia E?" hör jag då någon fråga. "Idiot, vars namn jag inte heller minns, du fattar väl ändå att Fe1icia E går i din klass? Och att risken att Fe1icia E sitter i klassrummet just nu är rätt stor? How rude!", sa jag inte då. Tänkte jag det? Ja. Tänkte även några andra grejer som inte passar sig här. Lika opassande grejer som särskrivningar på en skrivarkurs.

ANYWAY. Det här bekräftade ju det jag redan misstänkte. En viss partiledares dotter går i min klass, och hon råkar dela mitt förnamn. Så jävla självklar och engagerad på alla sätt och vis. Och jag har fått intrycket av att hon är Fe1icia medan jag är Fe1icia E, undantaget. Det är ologiskt, för jag är flera år äldre.

Mer logiskt: det här har gjort mig så illvilligt inställd till hela grejen att jag inte längre kan rösta på hennes pappa i valet. Det känns ju kanske inte som ett godtagbart skäl till att helt byta läger, men så är det. Åsiktsfrihet och allt. Jag tycker för övrigt att folk ska sluta döpa sina ungar till mitt tidigare så ovanliga namn. Någon som har med det i sitt program?

Nordpolis

Den här t-shirten är det finaste jag någonsin har skapat. Men när kommer den hem till mig? Någon som har erfarenhet av Högskolan på Gotlands reklamjippo? Jag har väntat rätt länge.

Stalker-list

Nu måste jag undra en sak här, trots att köttfärslimpan fortfarande inte är påbörjad. De sex vännerna som man ser på sin profilsida, vad betyder det om någon dyker upp där hela tiden? Jag har bara varit inne på denna persons sida sammanlagt tre gånger. Facebook har alltså ingen anledning att tro att jag behöver en snabbgenväg till honom. Däremot kanske Fb-crew vet något som jag inte vet. Typ att han är kär och kollar min profil tre gånger om dagen? Alltså, I wish. Någon får bara ta och bli kär i mig nu. En viss person sa i dag: "Du tycker ju mycket mer om mig än vad jag tycker om dig" och det sög faktiskt. Jag ska inte hänga ut personen i fråga men hans namn ger 8 poäng i Betapet. Och han själv är en 3-poängare. Men nu är vår lilla vänskap slut, och jag kanske har en Facebook-beundrare dårå.

Voice over

I går: "Jag tror JAG SÅG NORDPOLEN JOGGA I VECKAN. MEN GUD, VARFÖR SKRIKER jag för?".

Jag har haft ett förkylningslock i örat. Därav den olidliga rösten i klippet nedan.

Ute

När jag ser bilderna i inlägget nedan blir jag så ledsen. Jag påminns om att jag en gång, för bara några dagar sedan, hade en normal lugg. Nu är den onormal och svinkort och fucking ugly.

I går var jag på Debaser med Sara. Hitindienivån på det stället resulterade i att jag inte kan gå i dag. Min höft, min rygg, ja allt, värker. Värst är det när jag hostar. Ska det vara så?

Eftersom jag nyligen har fått min systers gamla mobil ville jag gärna testa kameran på den! Så här blev alla gårdagens bilder:

Jag är väl inte något tekniskt geni.

Har egentligen tusen saker att säga men innan jag somnar måste jag diska, tillaga en köttfärslimpa, duscha, skriva en novell, ha ångest över allt jag missat i skolan och gå upp efter tre timmars sömn för att ha essäintroduktion. Tschüss!

Nein!

Fy fan vad livet är hemskt! Jag hinner dock inte grubbla mer på det, för nu jag ska ut på en surrealistisk promenad. Maja Lundgr3ns instruktioner lyder: var kritiskt paranoid. Jag kommer passa på att gå förbi Ica eftersom jag inte har orkat handla på länge. Men en sak vill jag säga om henne: vilken sympatisk människa! Och en engagerande lärare. Jag känner mig närmare henne än någonsin. Särskilt efter dagens sms: "Jag njuter inte ett dugg. Du har vanförställningar nu. Det är inte bra alls". Ingenting är bra alls. Men jag återkommer i kväll.

P.S. Det ovan var den snyggaste gråtbilden jag fick till. Det negativa med just den är att man kanske inte märker så väl att jag har gråtit. Kolla efter utsmetad ögonskugga.

En sak till. Jag är fortfarande inte särskilt frisk. Jag kommer aldrig mer att ta i ledstänger. Hellre dör jag om jag nu skulle råka halka i en trappa.

Det fanns nån på ditt jobb du tyckte bättre om

Alltså fy fan. Jag är hemma och svinsjuk - och så påminns jag dessutom om att Betapeter flirtar med sin arbetsplats egen Tabita. Hon heter egentligen Lena, men det är illa nog. Och det säger jag trots att min mamma bär samma namn. Min mamma kompenserar för sitt namn genom att inte:

1. Göra djävulstecknet på sin Facebook-bild.
2. Ha någon Facebook, eftersom hon är medelålders.
3. Vara Takidas "största fan".

På fredag ska de dricka white russians tillsammans och "snacka lite skit". Mein Gott. Två barn och en ex-man har hon också. Förut har jag sagt att skulle de två ligga med varandra så skulle jag bara skratta åt det. Men nä, det är inte sant.

Åsikt snodd av Amanda

Hej alla! Jag är med i en tävling nu. Den som kommer på bästa annonsen för Södertörn vinner tusentals pengar som ska gå till kurslitteratur. Här är mitt bidrag (under pseudonym, vilket jag själv inte har någon förklaring till) :




Du kan rösta här: http://www.sodertorntavling.se/annonser/annons/81.

She's the reason for the word bitch

Det var reportageseminarium i förrgår. Nyss såg jag att någon googlat hela mitt namn plus min kurs direkt efter den lektionen. Det var som jag trodde, jag lämnade ett avtryck.

Mitt nyårslöfte (bli en babe in total control of herself) har verkligen uppfyllts de här månaderna. Läraren hade ett och annat att säga om mitt reportage. Inget alls om min fantastiska rubrik, vilket gjorde mig arg. Jag vägrade sedan att hålla med i någon av hans konstruktiva, men oinitierade, kritik. En i klassen påstod att jag hade skrivit: "Alla som inte chatroulettar är töntar". Jag bara: "Det stämmer i och för sig INTE!!!!!". Gud. Mottagandet av mitt färdiga reportage var inte alls på den nivå jag hade hoppats på. Kan vi inte diskutera hur svinroligt det var i stället för huruvida jag borde förklara närmare vad en chat är?

Det roligaste var när läraren ville att jag skulle göra en översättningsruta där det stod vad "next" betyder. Jag förklarade då för honom att förstår man inte det behöver man inte läsa mitt reportage över huvud taget. Man är antagligen åttio år då.

I slutet av opponeringen betonade han att det var viktigt att ta till sig av kritiken, "eller hur Fe1icia?". Eller hur. Sedan avslutade han uppmuntrande med att berömma mig och en till för att våra reportage utvecklats så mycket sedan vårt senaste möte. In his face! Jag hade inte ändrat på ett enda ord. Kombinationen lat och självförhärligande omöjliggjorde det.

Förresten. Jag skrev ju så här: "Det är en fantastisk uppfinning som kopplar ihop en med könsorgan från andra sidan jordklotet, förklarar jag inte". Läraren anmärkte på detta. "Det här är en språklig grej, Fe1icia. Om man bara punktuerar korrekt kan man få till riktigt bra formuleringar". Så här: "Det är en fantastisk uppfinning som kopplar ihop en med könsorgan från andra sidan jordklotet, förklarar jag. Inte". Hahahahahahaha. Min reportagelärare presenterade not-skämtet så pass stolt att man kunde ha trott att han uppfann det. Fast det är ju i och för sig ett väldigt subtilt och roligt grepp. Inte.

Något bra intryck, nä, det gjorde jag inte. Men skönt att för en gångs skull våga stå upp för sig själv. C u next tuesday!

Hårizont

Håret! Så långt, äntligen. Om det vore en människa skulle det vara ungefär 1.83 tror jag. Jag ska fortsätta odla det ända tills det börjar närma sig den där gränsen då det är i vägen när man går på toa. Då blir det bara äckligt.

Påsken

Nyköpingspåsk... Not really feeling it. Alla affärer kommer att vara stängda, pappa ledig, väggarna tunna och släkten fördomsfull. Okej, det kanske främst är jag som har fördomar mot min släkt, men hallå, de har varit med i ett helt avsnitt av Håkans bar. Och i år är jag singel igen så det kommer ju definitivt att diskuteras över middagsbordet. Någon annan gång var det det att min syster fått en så ny och fin mobil. "Men du då, Felicia, ska du bli utan?", undrade en omtänksam moster. "Fast det förstås, du har inte så många att ringa till." No joke. Stenansiktet där bara kom till högljudd insikt om att jag var en förlorare. Med inte så många att ringa till.

Jag kommer typ att dricka på denna släktmiddag. Trots att jag är så rädd för att säga något olämpligt inför mina föräldrar.

My name is Dick

Blev nyss inbjuden till ett Facebook-event och fick äntligen användning för världens bästa Rules of attraction-citat:

Allt

Jag kom just hem från Alexandra. Ska opponera och opponeras på i morgon klockan nio, och trots att jag strök kuk-slutet har jag ändå kvar "underliv" i min rubrik. Kort sagt: jag är rädd. Långt sagt: jag är extremt rädd för hur morgondagen ska gå. Innan sömn måste jag dessutom analysera mina klasskamraters reportage. Och innan dess måste jag köra en timslång hårinpackning, minst. Jag hatar ju att duscha och för att minimera antalet minuter under strålen har jag de senaste månaderna struntat i balsamet. Det har resulterat i stora tovor och knutar längst bak, och kanske blir det en page trots allt.

Min vän har skrivit och spelat in en låt till sin pojkvän i födelsedagspresent. Vad gav jag till Peter när han fyllde trettio nu igen? Just det, en morgonrock.

Låten var så fin, och rösten likaså. Återigen påmindes jag om att jag också vill skapa musik. Så gärna. Elektroniskt ljud med Nordpolen-text. OH MY GOD. Det kunde bli så bra. Ska ha man ha ett program eller? En keybord? Som Pelle sa: "När texterna är så geniala kan man inte förvänta sig att rösten också ska vara på topp". Så kunde jag svara i intervjuer om någon undrade.

Let's make it happen!!!

Att vara en vinnare

I min inkorg:

hej ladies.

nu är det så att ni vunnit en tävling - utan att tävla. jag har haft en baby dee-tävling uppe på sidan. men nu är det så att det bara är en person som tävlat. det var visst en svår fråga. så nu har ni vunnit i stället.

jag ska gå dit i morgon med christopher, häng på. baby dee spelar på slussen, ni har vunnit en listplats var plus en platta! nu behöver jag dock era adresser. haha. för skivorna.

Jag som aldrig brukar vinna!

Tecken på att det inte går bra nu:

1.

Musarm.

2. Jag googlar "krama kudde" för att se om det är normalt. Tydligen är det okej om man gör det för att det är skönt när armen hamnar i ett lite högre läge. Mindre okej om man blundar och låtsas att kudden är en kärleksfull, om än djupt sovande, kille.

3. Jag går in på Googlad.nu och och inser att av de 320 gånger per månad som mitt namn googlas, står jag för hälften. Resten är antagligen folk som vill ha information om min Stureplans-namne.

4. När jag tittar på foton märker jag att jag börjar likna min mormor allt mer. Och jag har aldrig sett henne när hon är yngre än femtio.

Chat roulette - en lek på underliv och död

Fortsättningen på reportaget. Del ett är här. Nöjdast med rubriken.

Min skärm släcks ned och jag går till duschen. Trots att jag står där i en halvtimme känner jag mig fortfarande smutsig, och det beror inte bara på att min tvål kommer från Eldorado. Innan jag somnar skickar jag ett sms till min vän Angelica: ”Wanna chat roulette?”.

Ganska sent nästa dag kommer hon hem till mig. Vi lägger oss spänt framför den bärbara datorn. Angelica vet inte riktigt vad Chat roulette är. Det är en fantastisk uppfinning som kopplar ihop en med könsorgan från andra sidan jordklotet, förklarar jag inte. Hon kommer att märka det tids nog. Antagligen inom fem minuter.

Den svarta kamerabilden flimrar till. En ganska normal kille iakttar oss från sin kontorsstol. Vi reagerar ändå på den onormala situationen och börjar gapskratta. Det är inget personligt, men det regnar i våra ögon av fniss. Han sitter tålmodigt kvar och väntar ut våra skrattanfall. Vi är ändå två tjejer – och man vet aldrig vad det kan leda till. Fast man kan gissa, om man har kollat lite för mycket på Canal Plus nattetid.

– Hej mina damer! Är det fint väder hos er också? undrar han.

Vi enas om att klicka bort honom, och den här gången är det personligt. Han verkar tråkig. Och gårdagens äventyr har gjort mig blasé. Nu krävs det något extraordinärt för att jag ska stanna upp och dela med mig av min tid. Som fem unga män från Amsterdam. De kan man ju kanske prata med. Jag och Angelica vinkar åt dem och de vinkar tillbaka. Efter några trevande konversationsförsök tar en i gänget mod till sig:

– Jag måste fråga. Är ni albinos?

Angelica trycker på next och jag vinklar samtidigt bort läslampan. Jag har visst gått lite överstyr i min jakt på den perfekta, mest smickrande, belysningen. Inte för att jag lägger någon värdering i albinism. Men de där killarna verkade göra det.

Timmen som följer är ett töcken av oanständiga förslag, bilder och gester. Jag känner mig febrig och har blivit så pass röd i ansiktet att jag åter måste använda mig av strålkastarljus. Angelica flirtar med en amerikan som har mohawk-frisyr och inget hyfs. Det är som att jag inte ens existerar! De skrattar och Angelica imponeras stort av att han kan skriva ”hej då” på svenska.

– Google translate! påpekar jag lite för hårt.

Först när jag börjar bläddra i en bok går min vän med på att säga hej då på riktigt. Sedan säger vi hej till ett gäng från Skottland. Stämningen är gemytlig redan från början. Trots Angelica.

– Hej på er! Killen till vänster ser ut som E-type!

Killen till vänster ler glatt.

– Men sluta, han kan ju bildgoogla, utbrister jag.

Våra nyfunna vänner sjunger, spexar, skrattar och skämtar. Jag uppmärksammas. Samtalet avbryts mitt i av att vi nextas, men det måste vara ett misstag. Vi fick ju till och med den rödhåriges Facebook-adress. 27 år var han visst, det är inte för gammalt.

Den sista chatkonversationen lämnar mig med ett gott intryck, jag duschar inte ens efteråt. Angelica röker en cigarett. Vi kommer att göra det igen, säger vi.

Dagen därpå läser jag att en person har begått självmord på Chat roulette. En mängd oskyldigt runkandes människor har tvingats bevittna hur en annan människa dör. Så otäckt. Angelica och jag kommer visst inte alls att göra det igen. Men det var kuk så länge det varade.

Fusk

I går mejlades jag ett "rött kort" från klassen för att jag inte lämnat in en text till uppläsningskvällen i tid. Temat de valt var sport, så man kan kanske kalla min icke-inlämning för en tyst protest. Men nu fick jag en lysande idé: skicka något du redan har skrivit. Så det gjorde jag. Ett gammal blogginlägg fick det bli, i sann osportslig anda.

Alla som gillar sport är inte idioter men alla idioter gillar sport.

Det börjar med att någons morbror gillar Djurgården. Man själv gör det också av ren slentrian. Traditioner är viktiga. Några år senare går man på varenda match och låter hela veckans sinnestämning bero på huruvida ens lag får in bollen i ett mål. Det där är bisarrt, men inte direkt någon nyhet. Patetiskt, men inte direkt något brott. Man tycker om att tillhöra något. Det kunde lika gärna vara en musikförening eller ett nazistparti, men nu blev man alltså en fotbollssupporter.

Förresten, stryk det där med ”inte direkt något brott”. Det blir direkt ett brott när de börjar slåss. När de börjar krossa fönster och käkben i en salig röra. Gud vad jag önskar att polisen inte behövde slösa tid på dessa mentalt efterblivna män. Eller att polisen pepparsprayade dessa mentalt efterblivna män och sedan gav dem rejält med stryk. Vi kan skylla övervåldet på att poliserna håller på laget "Omvärlden" och att det låg under.

Hatar att könsgeneralisera men 99,9 % av huliganerna är män. Älskar däremot att supportergeneralisera så därför tar jag för givet att de allra flesta supportrar är sviniga huliganer. Hoppas det är okej! Det här är empiri på hög nivå, jag har bott precis vid Hovet och Söderstadion.

Jag läste för ganska länge sedan att fängelsekunder klagade på att de inte längre fick styrketräna. Vakterna kunde inte hantera bjässarna som passade på att bygga upp sina kroppar medan de väntade på att få komma ut och fortsätta slåss, hota och mörda. Självklart ville de inte börja jogga i stället! Någon skrev då en smart artikelkommentar. Signaturen "Lars" föreslog att de skulle få börja dansa balett i stället. Balett eller ingen träning alls. En gång om halvåret kunde de ha uppvisning. De fångar som blivit skickligast kunde till och med få några månader avdragna från sitt straff. En idé som fick mig att le.

Jag vill se fotbollssupportrarna dansa balett. Anledningen är sorglig, för dem vore det en enorm förödmjukelse att sänka sig till att göra något som anses kvinnligt. Men okej, so be it. Nästa gång jag passerar Söderstadion vill jag se Svandansen.

Rip the jacket

Jag går numera i dubbelt så snabb takt. Fortfarande långsammare än genomsnittet, men definitivt snabbare än de under åtta och över sextio. I går började jag använda min vårjacka, och bortsett från att den glittrar när solen skiner direkt på den är den fantastisk! Min vinterjacka var tyvärr svindyr och det har väl i efterhand fått mig att bortse från att den är tråkig, trasig, noppig och ger mig samma kroppsform som Barbapappa. När man har köpt ett plagg vill man ju gärna "tjäna in" det man betalade genom att använda det ofta. Man kanske får tillbaka en krona per tillfälle, och med den ekvationen i åtanke kan jag konstatera att jag borde ge jackan åtminstone en vinter till. Men jag insåg alltså en sak nyss: min vinterjacka får det inte bara att se ut som att jag väger tio kilo extra, den väger även tio kilo extra. När jag tog på mig vårjackan kändes det som att jag kunde flyga! Jag skuttade över en vattenpöl. Vinterjackans material är extremt tungt, och dessutom har den gigantiska fickor där allt från vattenflaskor till mobiler får plats. Hur har jag orkat? Stor tyngd som lyfts från mina axlar nu.