She bangs

Jag tänker "den personen skulle vara finare i lugg" om varenda människa som inte har lugg. Lugg är ju så sju-u-ukt fint och gör automatiskt alla hår till en frisyr. Det ger karaktär.

Här är en tråkmåns som är stolt över att aldrig ha färgat sitt hår, och vars favortifilm är något i stil med The Notebook:

Här är däremot en person vågar riskera att bli ful, har en roligare personlighet på grund av det, och som överlag ändå är mycket snyggare:

Trots det låter jag min lugg växa ut nu. Efter fyra trogna år. Det verkar helt enkelt som att jag är den enda människan i världen som inte är finare i lugg. Mitt redan runda ansikte blir ännu mer cirkulärt, och mitt vänstra ögonbryn (som är format som en ganska spektakulärt perfekt måsvinge) döljs. Dessutom har jag nästan aldrig stött på en frisör som förstår hur man får till en tung lugg som är spikrakt klippt men ändå med längre flikar på sidorna. Hur svårt kan det vara? Det är häpnadsväckande att det nästan alltid slutar med en "tillspetsad" och uppklippt lugg. Det fulaste jag vet. Hittar jag någonsin någon som kan fixa den här, på mig, kommer jag att återgå till lugg direkt:

Synliga ögonbryn eller ej.

Roses are red, violets are blue. Fuck you, whore.

Jag är fortfarande lika ilsken och besviken som jag var i natt, men samtidigt är jag ju konflikträdd också. Alltså var inläggen med könsord tvungna att raderas. Hon som jag är arg på verkar dock helt clueless. Nyss fick jag sms:et: "Om någon frågar så tänkte jag säga att jag sov hos dig i natt...". Min första reaktion blir ju att ringa min gamla syslöjdslärare och oskyldigt fråga var hennes dotter är, för henne har jag inte sett sedan tidigt i går kväll. Men det fattar alltså inte hon. Den enda som verkar ha uppfattat min vrede i går måste ha varit killen bakom mig i kön, som öppet diskuterade min längd. Jag tror att han, antagligen mest baserat på mina 1.83 meter, även kallade mig "den långe mannen". Nu tycker jag egentligen att androgyna utseenden är fina, och att det definitivt inte är smart att ge uttryck för förnärmelse bara för att man kanske inte har en uppenbar könstillhörighet. Men arg blev jag ändå. Svinarg. Trött på alla fittmänniskor (oj, nu kom det ändå) som ska kommentera mina val och mitt utseende. Det är helt fel. Som hämnd kommenterade jag dock att han var svinkort och i princip en dvärg. Ja, och sedan gick jag hem. Då hade jag fått nog.

Kul jul

Det enda som hindrar mina föräldrar från att skilja sig i dag är att de inte är gifta. Jag hörde just hur pappa ropade: "Om vi ska dela på oss och gå på olika gym, bara för att du är snål, kan vi lika gärna göra slut!". Så jävla normal vuxenförebild.

Julafton sög traditionsenligt. Jag blev förolämpad, och inte bara av den kackiga parfymen jag fick, utan även när pappa skämtade oskyldigt om hur stor jag är. Elaka människor - varför måste de finnas? Jag skulle aldrig i livet "råka" insinuera att någon är ful, misslyckad eller dum. Men vissa människor har bara inte den där spärren, och för det måste man förstås förlåta dem. De menar ju inget illa och säger bara vad de tycker. Vissa har den där ärlighetsgenen, andra inte. Uppfriskande.

I dag är det juldagen och i kväll ska jag hem till en lågstadieklasskompis. Hennes mamma var min syslöjdslärare på högstadiet och jag minns fortfarande hur min vän förklarade att: "Mamma tycker inte om dig för du ser alltid så tjurig ut". Efter den kommentaren försökte jag att skärpa till mig och blir lite gladare, både på in- och utsidan. Inte. Kommentaren gjorde mig tjurigare än någonsin, och det har hållit i sig. Förhoppningsvis kan jag demonstrera just det i kväll om hon är där. Man kan bara få IG i korsstygn en gång.

På tal om lägenheter

Mina föräldrar ska köpa en helt nyrenoverad lägenhet på två och ett halvt rum och kök till min syster. Jag hade kunnat vara arg över det med tanke på att hon redan har fått en bil. Och en pojkvän (även om mina föräldrar inte ligger bakom just det). Men lägenheten ligger i Oxelösund, och den olyckliga detaljen innebär att denna lägenhet kommer att kosta 30 000 kronor. Rätt sjukt, one might say. Och det har One väldigt rätt i.

Nervös väntan

Felicia: Är fortfarande eta i kön :D!
Peter: Va?
Felicia: Etta.
Petter: ...?
Felicia: Min fitta rankas fortfarande högst på Ratemypuss.com.
Felicia. HALLÅ! Lägenhetskön!!!

I morgon klockan tio beslutas det om jag får min lägenhet eller ej. Är livrädd att någon elak jävel med fler ködagar än jag ska kliva in vid nio och ta den ifrån mig. Jag har väntat nervöst ända sedan i torsdags. Please. Dear. God. Om jag nu ska plugga grammatik och textanalys i ett halvår så kan jag väl åtminstone få åka hem till Vasastan efteråt när jag känner mig självmordsbenägen?

Internetförsäkerhetsskull

Det beslutades i sista sekunden att en lågstadiekompis och en högstadiekompis skulle komma hem till mig i går. Eftersom Spotify skulle vara ett givet inslag ville jag för säkerhets skull besökssäkra min dator. Det går ut på att radera historiken över vilka hemsidor man har besökt, dubbelkolla vad man har för bilder på skrivbordet och se över de sparade sökorden på Google.

Här är de sökord jag eventuellt skulle skämmas över om mina gäster råkade se dem:

Annika Marklund
Bränna bort en bit av livmodertappen
Jane Timglas blogg
Vattengympa
Carola allsång blomma

Här är sökorden som antagligen skulle få mina gäster att gå hem:

Det luktar hora
Skunk ejakulation
Spermahink
Tiger Woods blasian

Har egentligen endast en bra bortförklaring till "skunk ejakulation"-sökningen. Men skriver jag ned den här kommer jag att framstå som en stalker i stället för som en tidelagsivrare. Vet inte vilket som är värst. Ni kan ju själva googla orden, för då kommer ni att förstå. Gör bara inte om mitt misstag att bildgoogla dem.

PJs

Jag visste väl att jag kände igen nya Paradise hotel-jokern Erica Johnson från någonting annat än faktumet att hon har varit ihop med Zlatan:

"Åh, så spännande!"

Poolparty

Jag har alltid känt att ska jag gymma så räcker det, jag vill inte dessutom behöva motionera på vägen till och från gymmet eller simhallen. Denna ståndpunkt har gjort att jag framgångsrikt har lyckats undvika gym i 23 år (med vissa veckolånga undantag). Men så blev mina föräldrar väldigt oroliga för min rygg och beslutade sig för att köpa ett månadskort till mig. På ett hotell som nog inte kunde ligga mycket närmare.

I dag testade jag vattnet på hotellet, och det är det lyxigaste stället jag har varit på. Dessutom var det bara jag och pensionärer där eftersom jag köpte ett kort som bara gäller på arbetslöshetstider (06-16). Det fungerar bra eftersom jag och seniorerna tycks ha ungefär samma ambitionsnivå i poolen.

Nu är det tänkt att jag ska testa vattenkondition på onsdag. Ni vet när städerskor plötsligt blev lokalvårdare? Jag tror att det här är något liknande. Vattenkondition är nog i själva verket exakt samma sak som det föraktade vattengympa. Jag har dock alltid velat testa det, och nu när de försöker tvätta bort skamstämpeln med hjälp av ett nytt namn känns det som att det är dags. Fast att bildgoogla är lite avskräckande. Särskilt som det finns stora fönster in till poolen i gymmet. Har jag verkligen så här mycket självdistans?

Åh, så spännande!

Enligt ryktet kommer beskedet i morgon. Då kan jag äntligen boka lägenhet, oavsett om det visar sig att jag ska läsa Kreativt skrivande eller CSI Södertörn.

Falling and laughing

Jag vill klargöra en sak: jag är inte en sådan där glad människa som tycker om att "busa". Det värsta jag vet är människor som har barnasinnet kvar, och själv slutade jag att leka med Barbie när jag var sju.

Med det sagt startade jag dock en slags paraplyfäktning i lördags. Jag tog det på lite för stort allvar och det slutade med att min motståndare fick ett paraply i ögat. Han vek sig och sa åt mig att ringa efter en ambulans.

Tyvärr var min initiala, och fortsatta, reaktion att gapskratta. När jag blir rädd, till exempel som den gången jag hade färgat Angelicas hår och hon inte blev nöjd, så kommer skrattet bubblande. Värsta tillfället som jag kan minnas är nog julavslutningen 1998. Jag och min kompis satt hemma hos henne och tände ljus och hade det mysigt. Sedan tog fönsterbrädan eld och, i samband med att min kompis skyfflade ned ljusen, så även gardinerna och golvet. Jag stod vid dörröppningen MED ETT GLAS VATTEN I HANDEN och skrattade hysterisk medan min kompis hoppade barfota på eldsflammorna. Inte ett av mina stoltaste ögonblick. Men exakt så kommer det att bli nästa och nästa gång något akut läskigt händer mig. Inte ett dugg lugnande att tänka på.

Han med ögat gick det som tur var bra med. Det visade sig senare att han hade skämtat och överdrivit sin smärta. Jag skrattade inte.

Make downer

När jag tittade på ett avsnitt av nya Melrose place noterade jag att två karaktärer var så otroligt fina i silvrig ögonskugga. Eftersom jag inte har råd med kläder beslöt jag mig för att förnya mitt utseende med just det. Silvriga ögonlock.

I går skulle Peter hälsa på och jag beslöt mig för att testa mitt nya smink. Jag smetade på ganska rejält med silverglittret, men tyckte ändå att det var lite tamt. Så mindes jag att jag hade läst att man kunde ta vatten på penseln först, så att pigmentet verkligen kom till sin fördel. Och så hade jag plötsligt två riktigt distinkta silverovaler ovanför ögonfransarna. Läckert!

"Vad fint du har sminkat dig", var det första Peter sa till mig när jag mötte honom vid stationen. Egentligen ska det ju inte märkas att man är sminkad, enligt vissa. Typ "Jag tillbringar en timme i badrummet åt att försöka se osminkad ut". Men sådant är ju bara töntigt tycker jag. Jag var glad och nöjd med att Peter hade noterat att det glittrade lite extra runt mina ögon.

Sedan gick vi dock till H&M. Och jag skulle nödvändigtvis prova en kavaj. Insikten kom som en chock nästan så fort jag såg mig själv i spegeln: jag är så ful. Först såg jag verkligen bara allt det silvriga som dominerade hela min person, men ganska snart noterade jag även hur silver är riktigt bra på att ta fram det röda i min ansiktston. Jag kunde inte förstå att jag hade gått runt och trott att jag var snygg den eftermiddagen. I en dunkel belysning med ständigt neddragna persienner, som den i mitt rum där sminkningen ägde rum, var jag fin. Överallt annars: ful.

Jag blev så deprimerad att jag vägrade följa med och äta på restaurang. Jag föreslog att Peter skulle gå in och köpa snabbmat som vi sedan kunde äta bakom en buske, men det ville han inte gå med på. Till slut började det regna rätt rejält och jag använde regndroppar till att sudda ut mitt ögonsmink så mycket som möjligt. Sedan åt vi mat inomhus.

Skräcken över min fulhet finns dock fortfarande kvar. Att man ska kolla hur sminket ser ut i dagsljus är sannare än någonsin, men jag kommer aldrig att våga göra det igen.

Ingen respekt för respektive

En liten kommentar födde en ilska i mig som har levt kvar hela helgen. Jag frågade min mamma varför min syster skulle följa med på pojkvännens jobbjulfest och fick till svar att: "jamen, hon är ju respektive". Som att det förklarade allt. Jag började minns kommentarerna till en fråga på Ribbings blogg. Ämnet som diskuterades var huruvida det är okej att inte bjuda kompisars partners till sitt bröllop. FYI: det är det inte. En kommentar var något i stil med: "Jag och min partner går tillsammans eller inte alls. Blir bara en av oss bjudna till en fest är det självklart att vi tackar nej, för vi är som en". De flesta resterande kommentarer följde samma exempel.

När Peter fyllde trettio avstod han från att bjuda vissa av sina vänner för att hans andra vänners flickvänner — som han i vissa fall aldrig ens träffat — skulle få plats. Det är ju så bisarrt att jag nästan blir mållös. Fast jag tänker fortsätta ändå:

När vi var tillsammans var det självklart att jag var medbjuden till exakt alla hans vänners fester. När vi inte längre var tillsammans var det lika självklart att jag inte längre var bjuden, trots att vi umgås och hörs precis lika mycket som vi gjorde innan.

Jag är verkligen orolig inför framtiden. Hittills har jag inte upplevt att jag är utanför för att jag inte får vara med på parmiddagar och annat som bara de som är två kan förstå. Men av andra kommentarer att döma så är det bara en tidsfråga. Fan vad jag hatar par när det blir så här. Det är därför jag blir så glad när de gör slut, för att det är rätt åt dem. Lite var det faktiskt rätt åt mig också.

Ny Facebook-bild:

Det här är väl eventuellt mitt drömscenario just nu. Katherine Moennig innan hon blev femme, och jag i ett par jeans som sitter bra.

Sweep around your own front door

Jag läste bloggen Hustlin honeys och kom — helt orelaterat — att tänka på en sak. Vissa av de människor som är allra mest bestörta över vad som händer i världen med till exempel krig, fattigdom, barn som svälter och kvinnors brist på rättigheter, är ibland samma människor som behandlar de i sin nära omgivning som skit.

Jag har svårt att förstå hur det går ihop att gråta framför en dokumentär om hur jobbigt någon har det, för att sedan gå ut och driva med folk, utnyttja dem och skratta åt att de är fula och "inte på samma nivå". Det tyder inte alls på att man är av åsikten att alla människor är av samma värde. Och det gör det vääldigt svårt att bli tagen på allvar när man sedan klagar på olika beslutfattares och makthavares människosyn.

Victor Ström

Jag vaknade upp till en ganska bra nyhet här om dagen. Jag och Spung-Pelle har fått vår första gemensamma vän.

Jag vet sedan tidigare att vi har en gemensam fiende, eller, hans goda vän är min fiende, men det här känns större. Nu borde jag väl återuppta kontakten med min gamla klasskompis så att jag lär känna Spung-Pelle — och i förlängningen Spung-Melas. Sedan vill jag att Melas och jag blir ihop. Victor Ström (skriver skådespelarens namn både här och i rubriken för att sökoptimera, utifall att han skulle googla sig själv) är söt. Och Melas... är Melas. Jag är nog kvar i samma stadie som Petra är när hon först träffar honom. Jag har lite svårt att se igenom pretentiösa, osäkra människor. Jag känner mig bara underlägsen och attraherad. Och skulle vi träffas har jag redan en fördel framför Petra, för jag vet att Bach inte uttalas Basch.

Bored to death by Jeff Dunham

Felicia: http://www.youtube.com/watch?v=lm5hxpeNOQQ. Kolla trailern är du söt.
Peter: Fast den verkade inte så rolig tyvärr.
Peter: Vi ska kolla massa Jeff Dunham i helgen. Fick låna tre skivor i dag!
Felicia: Vägrar du se den med mig?!
Peter: Ja! Vi ska se Jeff Dunham.
Felicia: Vem gav dig det?
Peter: Tanten som sitter framför mig på jobbet.
Felicia: En tant? Det låter ju lovande.
Peter: Hon har jättebra koll på Super 8-filmer.
Felicia: Varför gav hon den till dig?
Peter: För att hon lånade en film av mig, och så har hon pratat en jävla massa om honom.
Felicia: Han verkar sjukt tråkig. Har du kollat något? http://www.youtube.com/watch?v=1uwOL4rB-go
Peter: Nej. Men vi ska ta det i helgen!
Felicia: Kan du inte välja något lite mer underhållande? Som den gången du beslutade att vi skulle se Ebba och Didrik?
Peter: Skulle du vara dryg nu? Du som har så ont i ryggen kanske ska stanna hemma?
Felicia: Nej, inte alls. Men jag kollade på ett klipp nu och det var inte det minsta kul, och om det är en tant från Skatteverket som har prisat den så låter det ju inte direkt lovande. Åtminstone inte om hon är i stil med dina två andra kollegor, Carina och Bertil.
Peter: Men hon har ju koll på Klubb Super-8! Det är inte så många som har det.
Felicia: Jag har inte koll på Klubb Super-8! Har ingen aning om vad det är. Men kolla länken jag skickade dig och skapa en egen åsikt. Tycker du att han verkar kul?
Peter: Ett klipp ger ingen bild. Kan du inte vara glad över att jag har något jag vill visa dig?
Felicia: Du har ju inte sett det själv! Du vill bara provocera genom att strunta i något jag rekommenderar till förmån för det hon rekommenderar.
Peter: Filmen du skickade verkar skittråkig. Den vill jag inte se.
Felicia: Jag tycker din dvd verkar skittråkig.
Peter: Nu blir det som alltid, att vi bara ska se det du vill kolla på.
Peter: Jag raderar Bored to death nu!
Peter: Orkar inte se din jävla skit!

OCH så vidare. Med den MSN-konversationen i färskt minne kan jag försöka trösta mig med att det var lika bra att jag inte kom iväg till Stockholm i dag. Men det känns fortfarande tråkigt. Just nu upplever jag alltså något som kan liknas vid ryggskott. Alla påstår att mitt ryggont beror på att jag motionerar för lite, men faktum är att det började göra ont först i samband med tunga lyft och Anna som lurade ut mig på en promenad. Jag tar det lugnare än någonsin denna helg.

Som ytterligare tröst för att jag inte fick gå ut och dansa och köpa Beyond Retro-klänningar har jag för övrigt följande just framgooglade text:

Den här hösten har särskilt kritikerkampanjen mot Jeff Dunhams talkshow på Comedy Central utmärkt sig som den mest brutala sedan Waterworld. Bland annat skrev redaktionen på videogum.com nyligen ett 5 600 tecken långt hatbrev till Dunham, där meningen ”FUCK YOU, JEFF DUNHAM! FUCK THIS SHOW IN THE FACE UNTIL IT DIES” framstår som den retoriska höjdpunkten. Även vanligtvis ganska vaniljiga TV Guide höjde rösten och sammanfattade programmet som ”abysmal” och ”a vanity showcase for a nondescript ventriloquist and his grotesque dummies that made me wish I was far away in a festering Samoan rain forest”.

De här utbrotten är inga isolerade händelser. På metacritic.com kan man med vetenskaplig noggrannhet utläsa vad som sagts om en roman, film eller andra alster. Där framgår att The Jeff Dunham Show (som i allt väsentligt går ut på att Dunham sitter med muppdockor och buktalar fram olika hätskheter mot bögar, kvinnor och terrorister) är det sjätte mest kritikavskydda programmet sedan Metacritics mätningar började.

Fyra funderingar

Hej och välkomna alla nya läsare som har kommit hit från bloggen som länkade till mig med motiveringen: "det är inte bara man själv som har ett patetiskt liv"!

I väntan på ett nytt år funderar jag mycket över olika saker. Några exempel:

1. Man får inte boka studentlägenhet hos SSSB förrän man har fått sitt antagningsbesked. Någon som minns när det brukar komma? Jag har hört "mitten av december" och 5:e december. Båda suger egentligen. Inflyttningsdatum kommer inte vara förrän efter att skolan har börjat om jag inte kan boka förrän i december. Jag får bo hos Peter under tiden om jag inte bråkar en enda gång innan januari, så det är inte ett alternativ. Pendling från Nyköping till Stockholm i början av terminen känns muggigt. Särskilt som en person blev skjuten i huvudet under den rutten för något år sedan.

Nu undrar jag om jag ska våga riskera att förlora mina 2300 ködagar genom att boka lägenhet innan mitt besked har kommit. Vore eventuellt dumt, men eventuellt nödvändigt. Om någon minns hur lång tid det tar från själva bokningen tills dess att man måste visa upp studiebevis så snälla — speak up!

2. Jag tog ett cellprov i början på 2008, sedan genomgick jag en kolposkopi och sedan skulle vi vänta i ett halvår för att se om förändringarna försvann. Nu har det gått ett halvår och jag ska till en 32-årig, säkert jättesnygg, läkare i december. Det värsta är inte att doktorerna börjar bli jämngamla med mig, utan att jag inte har en aning om vad som ska hända nu. Vanligt cellprov igen? Kolposkopi? OPERATION? Det stod bara att jag var hjärtligt välkommen. Själv känner jag mig mest hjärtligt orolig.

3. I förra veckan startade min kompis en bokklubb. Jag har lite dispens just nu eftersom jag inte bor i Stockholm, och tur är väl det! Det första bokvalet faller mig verkligen inte på läppen. Sammanfattningsvis (efter fem lästa sidor utspridda på tre olika toalettbesök) handlar den om konst, skulpturer och pretentioner. Hade författaren dessutom tagit med andra världskriget i handlingen så hade boken officiellt varit den sämsta någonsin.

När det blir min tur att välja bok ska jag nog ta en som jag läste om här:

"Om några av de ovanstående kvinnliga karaktärerna mest är lite charmigt udda, lite sött 'quirky', så är Ashworths Annie ett chips­ätande monster.

Annie, outbildad och enormt fet, flyttar in i ett nytt villakvarter i hopp om att lämna sitt gamla liv bakom sig. Hon läser självhjälpsböcker och förälskar sig i grannen. Men det är svårt att börja om, svårt att passa in, svårt att inte äta ölkorv i sängen. Och grannen har förstås redan en fru, en ung, het och smal."

Problemet är att den nog bara finns utgiven på engelska. Jag har inget problem med att läsa just den på ett annat språk, men beslutar vi att alla får välja böcker som bara är utgivna på engelska kan det bli katastrof. Om jag måste läsa ännu en bok om till exempel missbrukaruppväxt (ännu ett hatämne) som dessutom är på engelska (traggligare att läsa) kommer jag aldrig att ta mig igenom den.

Men väldigt roligt att få vara med i en bokklubb!

4. Jag läste Medicinen av Hans Koppel tidigare i veckan. Och jag älskade den så himla mycket. Finns det något bättre än när de tysta och kuvade plötsligt/äntligen står upp för sig själva och ställer till med en scen där de sågar sin omgivning längs med fotknölarna? Om någon undrade så planerar jag att göra exakt samma sak någon gång i framtiden, fast även jag behöver nog någon slags kickstartande medicin först.

Så fort jag var klar med boken lämnade jag över den till min mamma. Tänkte att hon skulle gilla den. När jag läser böcker som jag vet att hon redan har läst och de visar sig innehålla sexscener blir jag ofta lite illa till mods. Därför vill jag göra henne tjänsten att inte rekommendera allt för vulgära böcker. Medicinen innehöll visserligen en ganska grafisk beskrivning av oralsex, men jag tänkte att hon kunde bläddra sig igenom den. Inte förrän nyss mindes jag att den även innehöll en badrumsscen som nog kan väcka otrevliga minnen från när jag var ung och plötsligt började spendera flera timmar i duschen. Så hemskt genant. Jag måste ta ifrån henne boken innan hon börjar läsa. Frågan är bara med vilken förevändning.

Saker jag inte kan hantera

Mitt liv är så begränsat, och det till stor del på grund av mina egna rädslor och fobier. I går gick jag på en pinsamt hurtig promenad med ursäkten att ändamålet helgar medlen (jag skulle köpa chips). Allt kändes bra tills jag kom fram till en slags trappbro. Kort sammanfattat så höll jag på att dö av höjdskräck och på vägen ned var jag tvungen att sätta mig några gånger. När jag kom hem sa en vän (okej, min mamma) att jag var tvungen att göra något åt min höjdrädsla och att den förstörde mitt liv. Jag blev väldigt förvånad. Jag har aldrig tänkt på min höjdrädsla som ett stort problem, jag har tusen andra rädslor som förstör mycket mer. Här är de rankade:

1

Spyor.

2

Att bevittna en olycka (visserligen till stor del för att folk ofta kräks när de är skadade, men även för att jag inte tål att se blod).

3

Att bevittna när någon tar ett blodprov. Jag skriver detta genom att låta min något starkare högra hand tvinga det vänstra pekfingret att trycka ned tangenternaaasdfg. Det kittlas i mina händer och de blir helt lealösa när jag tänker på DET DÄR.

4

Att gå på toa hos andra. Helt omöjligt faktiskt, det tar liksom stopp, och det är den största anledningen till att jag inte vill resa. Efter några dagar känner man sig rätt... full.

5

Insekter. Förra sommaren sov jag i min garderob efter att en fjäril hade tagit sig in i min lägenhet. Dagen därpå stod jag beredd med dammsugaren i en timme innan jag vågade suga ihjäl den.

6

Att vara under vatten. När vi hade livräddning på gymnasiet så räddade jag dockan genom att sparka upp den med min fot tills jag fick tag i den med händerna.

7

Fiskar. Jag kan inte äta något som har levt i havet på grund av hur äckliga jag tycker att havsdjur är. Det har inte mycket med smaken att göra, utan mer med deras livsstil. När vi hade akvarium fick jag bekanta mig med upplevelser som att fiskars ögon faller av, missbildade tussar till yngel, bajsätare, bebisätare, gruppvåldtäkter och mycket mer. Akvariet stod dessutom i köket. EW.

8

Läskiga filmer och teveserier. Jag kommer inte att kunna sova i natt eftersom jag såg på Efterlyst nyss. Det värsta är att jag missar till exempel Dexter, True Blood, Breaking Bad och Sons of Anarchy. Ett nytt avsnitt av Nip/Tuck kan jag dessutom aldrig se innan jag har läst spoilers som försäkrar mig om att The Carver inte kommer att dyka upp. Så sorgligt.

____________________________________________

Det här var del ett av listan "Saker jag inte kan hantera". Jag återkommer med nästa del så fort det slutar att kittla i mina händer, för nu går det inte mer. Jag kan inte hantera det!

Oops

När jag gick hemifrån i lördags bar jag leopardstrumpbyxor med tunna svarta knästrumpor över, kort svart kjol, svart body, neonrosa nagellack, vit kofta och diamantdiadem. I'm working this, tänkte jag. Faktiskt just på engelska. "Det här skulle inte passa alla, men jag får det att funka." Några minuter senare bromsade en bil in bredvid mig och föraren tittade på mig som om han undrade hur mycket jag kostade. Efter att ha gett honom en klädsamt arg, men lite smickrad, blick började jag fundera på om Kate Moss skulle vara snygg i min outfit. Svaret var antagligen nej. Cory Kennedy då? Nej. Efter de två tog mina stilikonsreferenser slut, men det var okej för jag hade redan kommit till insikt om att min klädsel däremot inte var det.

Tyvärr var jag precis utanför festen när detta stod klart. Jag fick gå in i iklädd leopardstrumpbyxor och göra det bästa av saken. Det vill säga: ge bort nagellack och Våtmarker i födelsedagspresenter, dricka alkohol för första gången på flera månader, fota sexiga bilder inne på toaletten, sjunga med till Sexy Bitch och sedan springa ut för att ta luft och aldrig komma tillbaka igen.

Jag har fortfarande inte hört av mig till någon som var på festen, jag skäms för mycket. Klockan var halv tolv när jag var hemma igen. Pappa knackade på dörren och undrade hur det var med mig och fick som svar att "Jag har en påse!!!". Peter ringde och ropade till mig att inte somna på rygg. Jag var dock upptagen med att försöka få det att sluta snurra genom att ha en fot i golvet, så som de rekommenderar att man ska göra i Spung. Funkade dåligt.

Jag har små minnesfragment. Till exempel att jag hela tiden retade en kompis kompis för att hon hade spytt på fyllan när hon var sjutton. Jag tvingade folk att titta på Youtube-filmer med daggering och sa att "SÅ DÄR SKA VI DANSA I KVÄLL". Är rätt säker på att jag pratade med versaler. Listan kan göras mycket längre, jag var väldigt småpinsam i lördags, men värst var nog när jag höll med om att Magdalena Gr44f verkar vara en gullig person. I could just die.