När jag tittade på ett avsnitt av nya Melrose place noterade jag att två karaktärer var så otroligt fina i silvrig ögonskugga. Eftersom jag inte har råd med kläder beslöt jag mig för att förnya mitt utseende med just det. Silvriga ögonlock.
I går skulle Peter hälsa på och jag beslöt mig för att testa mitt nya smink. Jag smetade på ganska rejält med silverglittret, men tyckte ändå att det var lite tamt. Så mindes jag att jag hade läst att man kunde ta vatten på penseln först, så att pigmentet verkligen kom till sin fördel. Och så hade jag plötsligt två riktigt distinkta silverovaler ovanför ögonfransarna. Läckert!
"Vad fint du har sminkat dig", var det första Peter sa till mig när jag mötte honom vid stationen. Egentligen ska det ju inte märkas att man är sminkad, enligt vissa. Typ "Jag tillbringar en timme i badrummet åt att försöka se osminkad ut". Men sådant är ju bara töntigt tycker jag. Jag var glad och nöjd med att Peter hade noterat att det glittrade lite extra runt mina ögon.
Sedan gick vi dock till H&M. Och jag skulle nödvändigtvis prova en kavaj. Insikten kom som en chock nästan så fort jag såg mig själv i spegeln: jag är så ful. Först såg jag verkligen bara allt det silvriga som dominerade hela min person, men ganska snart noterade jag även hur silver är riktigt bra på att ta fram det röda i min ansiktston. Jag kunde inte förstå att jag hade gått runt och trott att jag var snygg den eftermiddagen. I en dunkel belysning med ständigt neddragna persienner, som den i mitt rum där sminkningen ägde rum, var jag fin. Överallt annars: ful.
Jag blev så deprimerad att jag vägrade följa med och äta på restaurang. Jag föreslog att Peter skulle gå in och köpa snabbmat som vi sedan kunde äta bakom en buske, men det ville han inte gå med på. Till slut började det regna rätt rejält och jag använde regndroppar till att sudda ut mitt ögonsmink så mycket som möjligt. Sedan åt vi mat inomhus.
Skräcken över min fulhet finns dock fortfarande kvar. Att man ska kolla hur sminket ser ut i dagsljus är sannare än någonsin, men jag kommer aldrig att våga göra det igen.
måndag 7 december 2009
Ingen respekt för respektive
En liten kommentar födde en ilska i mig som har levt kvar hela helgen. Jag frågade min mamma varför min syster skulle följa med på pojkvännens jobbjulfest och fick till svar att: "jamen, hon är ju respektive". Som att det förklarade allt. Jag började minns kommentarerna till en fråga på Ribbings blogg. Ämnet som diskuterades var huruvida det är okej att inte bjuda kompisars partners till sitt bröllop. FYI: det är det inte. En kommentar var något i stil med: "Jag och min partner går tillsammans eller inte alls. Blir bara en av oss bjudna till en fest är det självklart att vi tackar nej, för vi är som en". De flesta resterande kommentarer följde samma exempel.
När Peter fyllde trettio avstod han från att bjuda vissa av sina vänner för att hans andra vänners flickvänner — som han i vissa fall aldrig ens träffat — skulle få plats. Det är ju så bisarrt att jag nästan blir mållös. Fast jag tänker fortsätta ändå:
När vi var tillsammans var det självklart att jag var medbjuden till exakt alla hans vänners fester. När vi inte längre var tillsammans var det lika självklart att jag inte längre var bjuden, trots att vi umgås och hörs precis lika mycket som vi gjorde innan.
Jag är verkligen orolig inför framtiden. Hittills har jag inte upplevt att jag är utanför för att jag inte får vara med på parmiddagar och annat som bara de som är två kan förstå. Men av andra kommentarer att döma så är det bara en tidsfråga. Fan vad jag hatar par när det blir så här. Det är därför jag blir så glad när de gör slut, för att det är rätt åt dem. Lite var det faktiskt rätt åt mig också.
När Peter fyllde trettio avstod han från att bjuda vissa av sina vänner för att hans andra vänners flickvänner — som han i vissa fall aldrig ens träffat — skulle få plats. Det är ju så bisarrt att jag nästan blir mållös. Fast jag tänker fortsätta ändå:
När vi var tillsammans var det självklart att jag var medbjuden till exakt alla hans vänners fester. När vi inte längre var tillsammans var det lika självklart att jag inte längre var bjuden, trots att vi umgås och hörs precis lika mycket som vi gjorde innan.
Jag är verkligen orolig inför framtiden. Hittills har jag inte upplevt att jag är utanför för att jag inte får vara med på parmiddagar och annat som bara de som är två kan förstå. Men av andra kommentarer att döma så är det bara en tidsfråga. Fan vad jag hatar par när det blir så här. Det är därför jag blir så glad när de gör slut, för att det är rätt åt dem. Lite var det faktiskt rätt åt mig också.
fredag 4 december 2009
Ny Facebook-bild:
Det här är väl eventuellt mitt drömscenario just nu. Katherine Moennig innan hon blev femme, och jag i ett par jeans som sitter bra.
fredag 27 november 2009
Sweep around your own front door
Jag läste bloggen Hustlin honeys och kom — helt orelaterat — att tänka på en sak. Vissa av de människor som är allra mest bestörta över vad som händer i världen med till exempel krig, fattigdom, barn som svälter och kvinnors brist på rättigheter, är ibland samma människor som behandlar de i sin nära omgivning som skit.
Jag har svårt att förstå hur det går ihop att gråta framför en dokumentär om hur jobbigt någon har det, för att sedan gå ut och driva med folk, utnyttja dem och skratta åt att de är fula och "inte på samma nivå". Det tyder inte alls på att man är av åsikten att alla människor är av samma värde. Och det gör det vääldigt svårt att bli tagen på allvar när man sedan klagar på olika beslutfattares och makthavares människosyn.
Jag har svårt att förstå hur det går ihop att gråta framför en dokumentär om hur jobbigt någon har det, för att sedan gå ut och driva med folk, utnyttja dem och skratta åt att de är fula och "inte på samma nivå". Det tyder inte alls på att man är av åsikten att alla människor är av samma värde. Och det gör det vääldigt svårt att bli tagen på allvar när man sedan klagar på olika beslutfattares och makthavares människosyn.
Victor Ström
Jag vaknade upp till en ganska bra nyhet här om dagen. Jag och Spung-Pelle har fått vår första gemensamma vän.
Jag vet sedan tidigare att vi har en gemensam fiende, eller, hans goda vän är min fiende, men det här känns större. Nu borde jag väl återuppta kontakten med min gamla klasskompis så att jag lär känna Spung-Pelle — och i förlängningen Spung-Melas. Sedan vill jag att Melas och jag blir ihop. Victor Ström (skriver skådespelarens namn både här och i rubriken för att sökoptimera, utifall att han skulle googla sig själv) är söt. Och Melas... är Melas. Jag är nog kvar i samma stadie som Petra är när hon först träffar honom. Jag har lite svårt att se igenom pretentiösa, osäkra människor. Jag känner mig bara underlägsen och attraherad. Och skulle vi träffas har jag redan en fördel framför Petra, för jag vet att Bach inte uttalas Basch.
Jag vet sedan tidigare att vi har en gemensam fiende, eller, hans goda vän är min fiende, men det här känns större. Nu borde jag väl återuppta kontakten med min gamla klasskompis så att jag lär känna Spung-Pelle — och i förlängningen Spung-Melas. Sedan vill jag att Melas och jag blir ihop. Victor Ström (skriver skådespelarens namn både här och i rubriken för att sökoptimera, utifall att han skulle googla sig själv) är söt. Och Melas... är Melas. Jag är nog kvar i samma stadie som Petra är när hon först träffar honom. Jag har lite svårt att se igenom pretentiösa, osäkra människor. Jag känner mig bara underlägsen och attraherad. Och skulle vi träffas har jag redan en fördel framför Petra, för jag vet att Bach inte uttalas Basch.
Bored to death by Jeff Dunham
Felicia: http://www.youtube.com/watch?v=lm5hxpeNOQQ. Kolla trailern är du söt.
Peter: Fast den verkade inte så rolig tyvärr.
Peter: Vi ska kolla massa Jeff Dunham i helgen. Fick låna tre skivor i dag!
Felicia: Vägrar du se den med mig?!
Peter: Ja! Vi ska se Jeff Dunham.
Felicia: Vem gav dig det?
Peter: Tanten som sitter framför mig på jobbet.
Felicia: En tant? Det låter ju lovande.
Peter: Hon har jättebra koll på Super 8-filmer.
Felicia: Varför gav hon den till dig?
Peter: För att hon lånade en film av mig, och så har hon pratat en jävla massa om honom.
Felicia: Han verkar sjukt tråkig. Har du kollat något? http://www.youtube.com/watch?v=1uwOL4rB-go
Peter: Nej. Men vi ska ta det i helgen!
Felicia: Kan du inte välja något lite mer underhållande? Som den gången du beslutade att vi skulle se Ebba och Didrik?
Peter: Skulle du vara dryg nu? Du som har så ont i ryggen kanske ska stanna hemma?
Felicia: Nej, inte alls. Men jag kollade på ett klipp nu och det var inte det minsta kul, och om det är en tant från Skatteverket som har prisat den så låter det ju inte direkt lovande. Åtminstone inte om hon är i stil med dina två andra kollegor, Carina och Bertil.
Peter: Men hon har ju koll på Klubb Super-8! Det är inte så många som har det.
Felicia: Jag har inte koll på Klubb Super-8! Har ingen aning om vad det är. Men kolla länken jag skickade dig och skapa en egen åsikt. Tycker du att han verkar kul?
Peter: Ett klipp ger ingen bild. Kan du inte vara glad över att jag har något jag vill visa dig?
Felicia: Du har ju inte sett det själv! Du vill bara provocera genom att strunta i något jag rekommenderar till förmån för det hon rekommenderar.
Peter: Filmen du skickade verkar skittråkig. Den vill jag inte se.
Felicia: Jag tycker din dvd verkar skittråkig.
Peter: Nu blir det som alltid, att vi bara ska se det du vill kolla på.
Peter: Jag raderar Bored to death nu!
Peter: Orkar inte se din jävla skit!
OCH så vidare. Med den MSN-konversationen i färskt minne kan jag försöka trösta mig med att det var lika bra att jag inte kom iväg till Stockholm i dag. Men det känns fortfarande tråkigt. Just nu upplever jag alltså något som kan liknas vid ryggskott. Alla påstår att mitt ryggont beror på att jag motionerar för lite, men faktum är att det började göra ont först i samband med tunga lyft och Anna som lurade ut mig på en promenad. Jag tar det lugnare än någonsin denna helg.
Som ytterligare tröst för att jag inte fick gå ut och dansa och köpa Beyond Retro-klänningar har jag för övrigt följande just framgooglade text:
Den här hösten har särskilt kritikerkampanjen mot Jeff Dunhams talkshow på Comedy Central utmärkt sig som den mest brutala sedan Waterworld. Bland annat skrev redaktionen på videogum.com nyligen ett 5 600 tecken långt hatbrev till Dunham, där meningen ”FUCK YOU, JEFF DUNHAM! FUCK THIS SHOW IN THE FACE UNTIL IT DIES” framstår som den retoriska höjdpunkten. Även vanligtvis ganska vaniljiga TV Guide höjde rösten och sammanfattade programmet som ”abysmal” och ”a vanity showcase for a nondescript ventriloquist and his grotesque dummies that made me wish I was far away in a festering Samoan rain forest”.
De här utbrotten är inga isolerade händelser. På metacritic.com kan man med vetenskaplig noggrannhet utläsa vad som sagts om en roman, film eller andra alster. Där framgår att The Jeff Dunham Show (som i allt väsentligt går ut på att Dunham sitter med muppdockor och buktalar fram olika hätskheter mot bögar, kvinnor och terrorister) är det sjätte mest kritikavskydda programmet sedan Metacritics mätningar började.
Peter: Fast den verkade inte så rolig tyvärr.
Peter: Vi ska kolla massa Jeff Dunham i helgen. Fick låna tre skivor i dag!
Felicia: Vägrar du se den med mig?!
Peter: Ja! Vi ska se Jeff Dunham.
Felicia: Vem gav dig det?
Peter: Tanten som sitter framför mig på jobbet.
Felicia: En tant? Det låter ju lovande.
Peter: Hon har jättebra koll på Super 8-filmer.
Felicia: Varför gav hon den till dig?
Peter: För att hon lånade en film av mig, och så har hon pratat en jävla massa om honom.
Felicia: Han verkar sjukt tråkig. Har du kollat något? http://www.youtube.com/watch?v=1uwOL4rB-go
Peter: Nej. Men vi ska ta det i helgen!
Felicia: Kan du inte välja något lite mer underhållande? Som den gången du beslutade att vi skulle se Ebba och Didrik?
Peter: Skulle du vara dryg nu? Du som har så ont i ryggen kanske ska stanna hemma?
Felicia: Nej, inte alls. Men jag kollade på ett klipp nu och det var inte det minsta kul, och om det är en tant från Skatteverket som har prisat den så låter det ju inte direkt lovande. Åtminstone inte om hon är i stil med dina två andra kollegor, Carina och Bertil.
Peter: Men hon har ju koll på Klubb Super-8! Det är inte så många som har det.
Felicia: Jag har inte koll på Klubb Super-8! Har ingen aning om vad det är. Men kolla länken jag skickade dig och skapa en egen åsikt. Tycker du att han verkar kul?
Peter: Ett klipp ger ingen bild. Kan du inte vara glad över att jag har något jag vill visa dig?
Felicia: Du har ju inte sett det själv! Du vill bara provocera genom att strunta i något jag rekommenderar till förmån för det hon rekommenderar.
Peter: Filmen du skickade verkar skittråkig. Den vill jag inte se.
Felicia: Jag tycker din dvd verkar skittråkig.
Peter: Nu blir det som alltid, att vi bara ska se det du vill kolla på.
Peter: Jag raderar Bored to death nu!
Peter: Orkar inte se din jävla skit!
OCH så vidare. Med den MSN-konversationen i färskt minne kan jag försöka trösta mig med att det var lika bra att jag inte kom iväg till Stockholm i dag. Men det känns fortfarande tråkigt. Just nu upplever jag alltså något som kan liknas vid ryggskott. Alla påstår att mitt ryggont beror på att jag motionerar för lite, men faktum är att det började göra ont först i samband med tunga lyft och Anna som lurade ut mig på en promenad. Jag tar det lugnare än någonsin denna helg.
Som ytterligare tröst för att jag inte fick gå ut och dansa och köpa Beyond Retro-klänningar har jag för övrigt följande just framgooglade text:
Den här hösten har särskilt kritikerkampanjen mot Jeff Dunhams talkshow på Comedy Central utmärkt sig som den mest brutala sedan Waterworld. Bland annat skrev redaktionen på videogum.com nyligen ett 5 600 tecken långt hatbrev till Dunham, där meningen ”FUCK YOU, JEFF DUNHAM! FUCK THIS SHOW IN THE FACE UNTIL IT DIES” framstår som den retoriska höjdpunkten. Även vanligtvis ganska vaniljiga TV Guide höjde rösten och sammanfattade programmet som ”abysmal” och ”a vanity showcase for a nondescript ventriloquist and his grotesque dummies that made me wish I was far away in a festering Samoan rain forest”.
De här utbrotten är inga isolerade händelser. På metacritic.com kan man med vetenskaplig noggrannhet utläsa vad som sagts om en roman, film eller andra alster. Där framgår att The Jeff Dunham Show (som i allt väsentligt går ut på att Dunham sitter med muppdockor och buktalar fram olika hätskheter mot bögar, kvinnor och terrorister) är det sjätte mest kritikavskydda programmet sedan Metacritics mätningar började.
lördag 14 november 2009
Fyra funderingar
Hej och välkomna alla nya läsare som har kommit hit från bloggen som länkade till mig med motiveringen: "det är inte bara man själv som har ett patetiskt liv"!
I väntan på ett nytt år funderar jag mycket över olika saker. Några exempel:
1. Man får inte boka studentlägenhet hos SSSB förrän man har fått sitt antagningsbesked. Någon som minns när det brukar komma? Jag har hört "mitten av december" och 5:e december. Båda suger egentligen. Inflyttningsdatum kommer inte vara förrän efter att skolan har börjat om jag inte kan boka förrän i december. Jag får bo hos Peter under tiden om jag inte bråkar en enda gång innan januari, så det är inte ett alternativ. Pendling från Nyköping till Stockholm i början av terminen känns muggigt. Särskilt som en person blev skjuten i huvudet under den rutten för något år sedan.
Nu undrar jag om jag ska våga riskera att förlora mina 2300 ködagar genom att boka lägenhet innan mitt besked har kommit. Vore eventuellt dumt, men eventuellt nödvändigt. Om någon minns hur lång tid det tar från själva bokningen tills dess att man måste visa upp studiebevis så snälla — speak up!
2. Jag tog ett cellprov i början på 2008, sedan genomgick jag en kolposkopi och sedan skulle vi vänta i ett halvår för att se om förändringarna försvann. Nu har det gått ett halvår och jag ska till en 32-årig, säkert jättesnygg, läkare i december. Det värsta är inte att doktorerna börjar bli jämngamla med mig, utan att jag inte har en aning om vad som ska hända nu. Vanligt cellprov igen? Kolposkopi? OPERATION? Det stod bara att jag var hjärtligt välkommen. Själv känner jag mig mest hjärtligt orolig.
3. I förra veckan startade min kompis en bokklubb. Jag har lite dispens just nu eftersom jag inte bor i Stockholm, och tur är väl det! Det första bokvalet faller mig verkligen inte på läppen. Sammanfattningsvis (efter fem lästa sidor utspridda på tre olika toalettbesök) handlar den om konst, skulpturer och pretentioner. Hade författaren dessutom tagit med andra världskriget i handlingen så hade boken officiellt varit den sämsta någonsin.
När det blir min tur att välja bok ska jag nog ta en som jag läste om här:
"Om några av de ovanstående kvinnliga karaktärerna mest är lite charmigt udda, lite sött 'quirky', så är Ashworths Annie ett chipsätande monster.
Annie, outbildad och enormt fet, flyttar in i ett nytt villakvarter i hopp om att lämna sitt gamla liv bakom sig. Hon läser självhjälpsböcker och förälskar sig i grannen. Men det är svårt att börja om, svårt att passa in, svårt att inte äta ölkorv i sängen. Och grannen har förstås redan en fru, en ung, het och smal."
Problemet är att den nog bara finns utgiven på engelska. Jag har inget problem med att läsa just den på ett annat språk, men beslutar vi att alla får välja böcker som bara är utgivna på engelska kan det bli katastrof. Om jag måste läsa ännu en bok om till exempel missbrukaruppväxt (ännu ett hatämne) som dessutom är på engelska (traggligare att läsa) kommer jag aldrig att ta mig igenom den.
Men väldigt roligt att få vara med i en bokklubb!
4. Jag läste Medicinen av Hans Koppel tidigare i veckan. Och jag älskade den så himla mycket. Finns det något bättre än när de tysta och kuvade plötsligt/äntligen står upp för sig själva och ställer till med en scen där de sågar sin omgivning längs med fotknölarna? Om någon undrade så planerar jag att göra exakt samma sak någon gång i framtiden, fast även jag behöver nog någon slags kickstartande medicin först.
Så fort jag var klar med boken lämnade jag över den till min mamma. Tänkte att hon skulle gilla den. När jag läser böcker som jag vet att hon redan har läst och de visar sig innehålla sexscener blir jag ofta lite illa till mods. Därför vill jag göra henne tjänsten att inte rekommendera allt för vulgära böcker. Medicinen innehöll visserligen en ganska grafisk beskrivning av oralsex, men jag tänkte att hon kunde bläddra sig igenom den. Inte förrän nyss mindes jag att den även innehöll en badrumsscen som nog kan väcka otrevliga minnen från när jag var ung och plötsligt började spendera flera timmar i duschen. Så hemskt genant. Jag måste ta ifrån henne boken innan hon börjar läsa. Frågan är bara med vilken förevändning.
I väntan på ett nytt år funderar jag mycket över olika saker. Några exempel:
1. Man får inte boka studentlägenhet hos SSSB förrän man har fått sitt antagningsbesked. Någon som minns när det brukar komma? Jag har hört "mitten av december" och 5:e december. Båda suger egentligen. Inflyttningsdatum kommer inte vara förrän efter att skolan har börjat om jag inte kan boka förrän i december. Jag får bo hos Peter under tiden om jag inte bråkar en enda gång innan januari, så det är inte ett alternativ. Pendling från Nyköping till Stockholm i början av terminen känns muggigt. Särskilt som en person blev skjuten i huvudet under den rutten för något år sedan.
Nu undrar jag om jag ska våga riskera att förlora mina 2300 ködagar genom att boka lägenhet innan mitt besked har kommit. Vore eventuellt dumt, men eventuellt nödvändigt. Om någon minns hur lång tid det tar från själva bokningen tills dess att man måste visa upp studiebevis så snälla — speak up!
2. Jag tog ett cellprov i början på 2008, sedan genomgick jag en kolposkopi och sedan skulle vi vänta i ett halvår för att se om förändringarna försvann. Nu har det gått ett halvår och jag ska till en 32-årig, säkert jättesnygg, läkare i december. Det värsta är inte att doktorerna börjar bli jämngamla med mig, utan att jag inte har en aning om vad som ska hända nu. Vanligt cellprov igen? Kolposkopi? OPERATION? Det stod bara att jag var hjärtligt välkommen. Själv känner jag mig mest hjärtligt orolig.
3. I förra veckan startade min kompis en bokklubb. Jag har lite dispens just nu eftersom jag inte bor i Stockholm, och tur är väl det! Det första bokvalet faller mig verkligen inte på läppen. Sammanfattningsvis (efter fem lästa sidor utspridda på tre olika toalettbesök) handlar den om konst, skulpturer och pretentioner. Hade författaren dessutom tagit med andra världskriget i handlingen så hade boken officiellt varit den sämsta någonsin.
När det blir min tur att välja bok ska jag nog ta en som jag läste om här:
"Om några av de ovanstående kvinnliga karaktärerna mest är lite charmigt udda, lite sött 'quirky', så är Ashworths Annie ett chipsätande monster.
Annie, outbildad och enormt fet, flyttar in i ett nytt villakvarter i hopp om att lämna sitt gamla liv bakom sig. Hon läser självhjälpsböcker och förälskar sig i grannen. Men det är svårt att börja om, svårt att passa in, svårt att inte äta ölkorv i sängen. Och grannen har förstås redan en fru, en ung, het och smal."
Problemet är att den nog bara finns utgiven på engelska. Jag har inget problem med att läsa just den på ett annat språk, men beslutar vi att alla får välja böcker som bara är utgivna på engelska kan det bli katastrof. Om jag måste läsa ännu en bok om till exempel missbrukaruppväxt (ännu ett hatämne) som dessutom är på engelska (traggligare att läsa) kommer jag aldrig att ta mig igenom den.
Men väldigt roligt att få vara med i en bokklubb!
4. Jag läste Medicinen av Hans Koppel tidigare i veckan. Och jag älskade den så himla mycket. Finns det något bättre än när de tysta och kuvade plötsligt/äntligen står upp för sig själva och ställer till med en scen där de sågar sin omgivning längs med fotknölarna? Om någon undrade så planerar jag att göra exakt samma sak någon gång i framtiden, fast även jag behöver nog någon slags kickstartande medicin först.
Så fort jag var klar med boken lämnade jag över den till min mamma. Tänkte att hon skulle gilla den. När jag läser böcker som jag vet att hon redan har läst och de visar sig innehålla sexscener blir jag ofta lite illa till mods. Därför vill jag göra henne tjänsten att inte rekommendera allt för vulgära böcker. Medicinen innehöll visserligen en ganska grafisk beskrivning av oralsex, men jag tänkte att hon kunde bläddra sig igenom den. Inte förrän nyss mindes jag att den även innehöll en badrumsscen som nog kan väcka otrevliga minnen från när jag var ung och plötsligt började spendera flera timmar i duschen. Så hemskt genant. Jag måste ta ifrån henne boken innan hon börjar läsa. Frågan är bara med vilken förevändning.
torsdag 12 november 2009
Saker jag inte kan hantera
Mitt liv är så begränsat, och det till stor del på grund av mina egna rädslor och fobier. I går gick jag på en pinsamt hurtig promenad med ursäkten att ändamålet helgar medlen (jag skulle köpa chips). Allt kändes bra tills jag kom fram till en slags trappbro. Kort sammanfattat så höll jag på att dö av höjdskräck och på vägen ned var jag tvungen att sätta mig några gånger. När jag kom hem sa en vän (okej, min mamma) att jag var tvungen att göra något åt min höjdrädsla och att den förstörde mitt liv. Jag blev väldigt förvånad. Jag har aldrig tänkt på min höjdrädsla som ett stort problem, jag har tusen andra rädslor som förstör mycket mer. Här är de rankade:
1
Spyor.
2
Att bevittna en olycka (visserligen till stor del för att folk ofta kräks när de är skadade, men även för att jag inte tål att se blod).
3
Att bevittna när någon tar ett blodprov. Jag skriver detta genom att låta min något starkare högra hand tvinga det vänstra pekfingret att trycka ned tangenternaaasdfg. Det kittlas i mina händer och de blir helt lealösa när jag tänker på DET DÄR.
4
Att gå på toa hos andra. Helt omöjligt faktiskt, det tar liksom stopp, och det är den största anledningen till att jag inte vill resa. Efter några dagar känner man sig rätt... full.
5
1
Spyor.
2
Att bevittna en olycka (visserligen till stor del för att folk ofta kräks när de är skadade, men även för att jag inte tål att se blod).
3
Att bevittna när någon tar ett blodprov. Jag skriver detta genom att låta min något starkare högra hand tvinga det vänstra pekfingret att trycka ned tangenternaaasdfg. Det kittlas i mina händer och de blir helt lealösa när jag tänker på DET DÄR.
4
Att gå på toa hos andra. Helt omöjligt faktiskt, det tar liksom stopp, och det är den största anledningen till att jag inte vill resa. Efter några dagar känner man sig rätt... full.
5
Insekter. Förra sommaren sov jag i min garderob efter att en fjäril hade tagit sig in i min lägenhet. Dagen därpå stod jag beredd med dammsugaren i en timme innan jag vågade suga ihjäl den.
6
Att vara under vatten. När vi hade livräddning på gymnasiet så räddade jag dockan genom att sparka upp den med min fot tills jag fick tag i den med händerna.
7
Fiskar. Jag kan inte äta något som har levt i havet på grund av hur äckliga jag tycker att havsdjur är. Det har inte mycket med smaken att göra, utan mer med deras livsstil. När vi hade akvarium fick jag bekanta mig med upplevelser som att fiskars ögon faller av, missbildade tussar till yngel, bajsätare, bebisätare, gruppvåldtäkter och mycket mer. Akvariet stod dessutom i köket. EW.
8
Läskiga filmer och teveserier. Jag kommer inte att kunna sova i natt eftersom jag såg på Efterlyst nyss. Det värsta är att jag missar till exempel Dexter, True Blood, Breaking Bad och Sons of Anarchy. Ett nytt avsnitt av Nip/Tuck kan jag dessutom aldrig se innan jag har läst spoilers som försäkrar mig om att The Carver inte kommer att dyka upp. Så sorgligt.
____________________________________________
Det här var del ett av listan "Saker jag inte kan hantera". Jag återkommer med nästa del så fort det slutar att kittla i mina händer, för nu går det inte mer. Jag kan inte hantera det!
onsdag 11 november 2009
Oops
När jag gick hemifrån i lördags bar jag leopardstrumpbyxor med tunna svarta knästrumpor över, kort svart kjol, svart body, neonrosa nagellack, vit kofta och diamantdiadem. I'm working this, tänkte jag. Faktiskt just på engelska. "Det här skulle inte passa alla, men jag får det att funka." Några minuter senare bromsade en bil in bredvid mig och föraren tittade på mig som om han undrade hur mycket jag kostade. Efter att ha gett honom en klädsamt arg, men lite smickrad, blick började jag fundera på om Kate Moss skulle vara snygg i min outfit. Svaret var antagligen nej. Cory Kennedy då? Nej. Efter de två tog mina stilikonsreferenser slut, men det var okej för jag hade redan kommit till insikt om att min klädsel däremot inte var det.
Tyvärr var jag precis utanför festen när detta stod klart. Jag fick gå in i iklädd leopardstrumpbyxor och göra det bästa av saken. Det vill säga: ge bort nagellack och Våtmarker i födelsedagspresenter, dricka alkohol för första gången på flera månader, fota sexiga bilder inne på toaletten, sjunga med till Sexy Bitch och sedan springa ut för att ta luft och aldrig komma tillbaka igen.
Jag har fortfarande inte hört av mig till någon som var på festen, jag skäms för mycket. Klockan var halv tolv när jag var hemma igen. Pappa knackade på dörren och undrade hur det var med mig och fick som svar att "Jag har en påse!!!". Peter ringde och ropade till mig att inte somna på rygg. Jag var dock upptagen med att försöka få det att sluta snurra genom att ha en fot i golvet, så som de rekommenderar att man ska göra i Spung. Funkade dåligt.
Jag har små minnesfragment. Till exempel att jag hela tiden retade en kompis kompis för att hon hade spytt på fyllan när hon var sjutton. Jag tvingade folk att titta på Youtube-filmer med daggering och sa att "SÅ DÄR SKA VI DANSA I KVÄLL". Är rätt säker på att jag pratade med versaler. Listan kan göras mycket längre, jag var väldigt småpinsam i lördags, men värst var nog när jag höll med om att Magdalena Gr44f verkar vara en gullig person. I could just die.
Tyvärr var jag precis utanför festen när detta stod klart. Jag fick gå in i iklädd leopardstrumpbyxor och göra det bästa av saken. Det vill säga: ge bort nagellack och Våtmarker i födelsedagspresenter, dricka alkohol för första gången på flera månader, fota sexiga bilder inne på toaletten, sjunga med till Sexy Bitch och sedan springa ut för att ta luft och aldrig komma tillbaka igen.
Jag har fortfarande inte hört av mig till någon som var på festen, jag skäms för mycket. Klockan var halv tolv när jag var hemma igen. Pappa knackade på dörren och undrade hur det var med mig och fick som svar att "Jag har en påse!!!". Peter ringde och ropade till mig att inte somna på rygg. Jag var dock upptagen med att försöka få det att sluta snurra genom att ha en fot i golvet, så som de rekommenderar att man ska göra i Spung. Funkade dåligt.
Jag har små minnesfragment. Till exempel att jag hela tiden retade en kompis kompis för att hon hade spytt på fyllan när hon var sjutton. Jag tvingade folk att titta på Youtube-filmer med daggering och sa att "SÅ DÄR SKA VI DANSA I KVÄLL". Är rätt säker på att jag pratade med versaler. Listan kan göras mycket längre, jag var väldigt småpinsam i lördags, men värst var nog när jag höll med om att Magdalena Gr44f verkar vara en gullig person. I could just die.
onsdag 28 oktober 2009
0:15
Oh my God. Det är omöjligt att sluta skratta åt Darins svar på komplimangen "cool stajl". Där är han precis som Christin Meltzer utmålade honom i Hey Baberiba. Därför känns det extra tråkigt att tänka på det som kom senare: hans partyår i Berlin, kändisstatusen och avsaknaden av både tandställning och mödom. Jag vill ha honom precis som han var 2004, trots (eller kanske för) att han var sjutton då.
De som aldrig sa hora
OMG!!!!!!!!! Jag fattade först nu att Ronn1e Sandahl och Ann1kia M4rklund är tillsammans — och att de ska köpa hus! Det här är den mest naturliga parbildning jag kan föreställa mig — båda framgångsrika men självutnämnda pretentiösa stackars underdogs — och ändå är jag i ett slags chocktillstånd just nu.
Älskar det, faktiskt.
Älskar det, faktiskt.
lördag 24 oktober 2009
Födelsedagsfailure
Jag skulle på bröllop en gång. Bruden skrev till mig på MSN och ville påminna om att det är tradition i hennes land att lägga pengar (sedlar, "det brukar bli som en liten tävling om vem som lägger mest") i en korg till brudparet på deras dag.
— Jaså, så det är i stället för en bröllopspresent alltså? frågade jag oskyldigt.
— Nej, nej, det ska man också köpa, var det snabba svaret.
På det temat diskuterade jag och Peter födelsedagspresenter i dag. Han går på minst en trettioårsfest per helg nu för tiden och har erfarenhet av alla möjliga presentkrav. Jag påpekade att man borde bli glad för vad man än får och att jag är något av en expert vad gäller personliga och oväntade presenter. När jag skulle ge ett bra exempel på en sådan kom jag att tänka på Sophia. När hon fyllde år i december gav jag henne en chokladask (okej, just den var lite fail) och en prenumeration på bögtidningen Dorian, eftersom vi båda älskade Queer as folk.
— Det mest oväntade med den presenten var nog att du aldrig skickade in en beställning på den utlovade prenumerationen, påminde mitt undermedvetna kallt om.
Aaah, iiih, åååh, det hade jag glömt! Jag skickade visst aldrig in den där lappen. Jag sköt den framför mig som vore den en läxa eftersom den krävde både frimärke och en promenad till brevlådan. Som ett minne av sin födelsedag har Sophia endast ett papper ifyllt med lögnen "Gumzan, du får en prenumeration på Dorian av mig, grattis!". Ångest! Sophia som gav mig Valium på min opponeringsdag (även om den tabletten i kombination med några klunkar vodka kan ha varit anledningen till min notoriska balklänningsurspårning senare under dagen).
Jag skriver det här nu så att alla kan se och aldrig låta mig glömma att jag är skyldig Sophia en prenumeration. Den kommer mycket snart nu. Förhoppningsvis innan nästa födelsedag.
— Jaså, så det är i stället för en bröllopspresent alltså? frågade jag oskyldigt.
— Nej, nej, det ska man också köpa, var det snabba svaret.
På det temat diskuterade jag och Peter födelsedagspresenter i dag. Han går på minst en trettioårsfest per helg nu för tiden och har erfarenhet av alla möjliga presentkrav. Jag påpekade att man borde bli glad för vad man än får och att jag är något av en expert vad gäller personliga och oväntade presenter. När jag skulle ge ett bra exempel på en sådan kom jag att tänka på Sophia. När hon fyllde år i december gav jag henne en chokladask (okej, just den var lite fail) och en prenumeration på bögtidningen Dorian, eftersom vi båda älskade Queer as folk.
— Det mest oväntade med den presenten var nog att du aldrig skickade in en beställning på den utlovade prenumerationen, påminde mitt undermedvetna kallt om.
Aaah, iiih, åååh, det hade jag glömt! Jag skickade visst aldrig in den där lappen. Jag sköt den framför mig som vore den en läxa eftersom den krävde både frimärke och en promenad till brevlådan. Som ett minne av sin födelsedag har Sophia endast ett papper ifyllt med lögnen "Gumzan, du får en prenumeration på Dorian av mig, grattis!". Ångest! Sophia som gav mig Valium på min opponeringsdag (även om den tabletten i kombination med några klunkar vodka kan ha varit anledningen till min notoriska balklänningsurspårning senare under dagen).
Jag skriver det här nu så att alla kan se och aldrig låta mig glömma att jag är skyldig Sophia en prenumeration. Den kommer mycket snart nu. Förhoppningsvis innan nästa födelsedag.
Annars på familjefronten:
Min syster har smärtsamma problem med sin käke. Tidigare i veckan var hon tvungen att boka en akuttid hos tandläkaren på grund av detta. Tandläkaren konstaterade att min syster har gått runt och bitit ihop sina tänder varje vaken minut i flera år, trots att människans tänder endast ska mötas i samband med att man tuggar på mat. Isabellas käke var ett katastroffall och hon fick ett pappershäfte som var fyllt med nyttiga käkövningar.
Too much information, kände jag. För jag kunde tyvärr inte sluta tänka på att käken säkert förstörts i samband med amorösa eskapader tillsammans med den tidigare äckelpojkvännen. För mig hamnade detta i samma TMI-kategori som det att mamma alltid får urinvägsinfektioner. "Kissa efter sex!", vill jag (inte) säga till henne ibland.
Anledningen till den dysfunktionella käken visade sig dock vara ännu dystrare. Efter några dagar berättade hon för mamma att problemet verkligen berodde på att hon biter ihop tänderna hela tiden. Och att hon gör det för att halsen då stramas åt och hennes "dubbelhaka" syns mindre. Så himla sorgligt. Nu kommer hon att tvingas gå runt med dubbelhaka och en slags käktandställning. Jag undrar om det var värt det.
Too much information, kände jag. För jag kunde tyvärr inte sluta tänka på att käken säkert förstörts i samband med amorösa eskapader tillsammans med den tidigare äckelpojkvännen. För mig hamnade detta i samma TMI-kategori som det att mamma alltid får urinvägsinfektioner. "Kissa efter sex!", vill jag (inte) säga till henne ibland.
Anledningen till den dysfunktionella käken visade sig dock vara ännu dystrare. Efter några dagar berättade hon för mamma att problemet verkligen berodde på att hon biter ihop tänderna hela tiden. Och att hon gör det för att halsen då stramas åt och hennes "dubbelhaka" syns mindre. Så himla sorgligt. Nu kommer hon att tvingas gå runt med dubbelhaka och en slags käktandställning. Jag undrar om det var värt det.
Ett bloggerska-inlägg
Mamma och pappa brukar åka och träna på gym varannan dag. Det är ett beteende som jag inte alls förstår mig på, men som åtminstone innebär att jag får några timmars ensamtid då och då.
I onsdags satt mamma och tränade sina ryggmuskler när en medelålders man närmade sig henne. Han stirrade på henne ända tills hon lyfte blicken och de fick ögonkontakt, något han tog som en invit till att dela med sig av sina åsikter:
— Du ser ut som en kulstöterska. Jag tycker verkligen inte att du borde träna armarna så där mycket. Jobba på magen i stället.
— Jag ger väl fan i vad du tycker! utbrast mamma.
— Eh... jaså, jaha.
En halvtimme senare passerade de varandra. Han harklade sig.
— Jag vill be om ursäkt för det jag sa. Min intention var bara att ge dig Mannens perspektiv.
Mamma förlät honom inte och när hon kom hem blev det uppenbart att hon inte alls gav fan i vad han tyckte. Jag håller med henne om att sanningssägaren var en idiot, men inte för att "han själv var tjock som en öltunna", utan för att man helt enkelt inte får kommentera någon annans kropp (även om kulstöterska-tramset nästan provocerar mig mer). Med det sagt kan jag dock konstatera att det var rätt åt henne. Hoppas att hon lärde sig något, till exempel vanligt hyfs, och att hon från och med nu lämnar mina former och matvanor ifred.
I onsdags satt mamma och tränade sina ryggmuskler när en medelålders man närmade sig henne. Han stirrade på henne ända tills hon lyfte blicken och de fick ögonkontakt, något han tog som en invit till att dela med sig av sina åsikter:
— Du ser ut som en kulstöterska. Jag tycker verkligen inte att du borde träna armarna så där mycket. Jobba på magen i stället.
— Jag ger väl fan i vad du tycker! utbrast mamma.
— Eh... jaså, jaha.
En halvtimme senare passerade de varandra. Han harklade sig.
— Jag vill be om ursäkt för det jag sa. Min intention var bara att ge dig Mannens perspektiv.
Mamma förlät honom inte och när hon kom hem blev det uppenbart att hon inte alls gav fan i vad han tyckte. Jag håller med henne om att sanningssägaren var en idiot, men inte för att "han själv var tjock som en öltunna", utan för att man helt enkelt inte får kommentera någon annans kropp (även om kulstöterska-tramset nästan provocerar mig mer). Med det sagt kan jag dock konstatera att det var rätt åt henne. Hoppas att hon lärde sig något, till exempel vanligt hyfs, och att hon från och med nu lämnar mina former och matvanor ifred.
lördag 17 oktober 2009
Meine verrückte Schwester
Eh, okej. WHAT. Min syster är på släktmiddag hos fyraveckorspojkvännen nu. När vi åkte till Ikea för ett tag sedan erkände hon att hon skämdes över hur hon betedde sig med sin förra kille. Typ att de hånglade mitt på stan, hade Fb-statusen "älskar min finaste" och så vidare. Det var skönt att höra och jag var beredd att glömma och förlåta. Särskilt som jag lade upp bilder på Peter en gång där jag kommenterade att han hade så fint hår, bara för att göra andra svartsjuka. Borde för övrigt kanske radera det albumet.
Men nu är allt som vanligt igen. Autentiskt wall-meddelande från den tjugofemåriga pojkvännen: "Saknar dig sötnos". En dag senare: "Saknar dig som fan min söta ängel ♥". Och då bor hon ändå numera hos honom och hans två astmaframkallande katter. Varför måste de hålla på så här? Jag är ursinnig och vansinnig och äcklad av allt parposerande. Tål inte par. Hatar att inte vara en del av ett. Är arg på Peter som gjorde slut. Så himla stressad. Det värsta vore om min syster fick barn innan jag, vilket lär hända. Hon vill ha en liten Ängla eller Dylan inom bara några år. Jag vill helst vara en berömd författare och journalist innan, men just nu lyckas jag inte ens få ett receptionistjobb.
Ser ni tatueringen på bilden? Jag funderar på att berätta om den för våra föräldrar.
Langweiligkeit
I dag är jag faktiskt mer uttråkad än någonsin. Jag vaknade med insikten att jag inte kan gå in på några tidningssajter den här helgen på grund av den äckliga ballongpojken som spydde i direktsändning. Antar att videon och bilderna tar upp hela Expressens och Aftonbladets startsidor.
Jag är extremt tacksam över att jag har fått bo här under min arbetslöshet, men fy fan vad ilsken jag är över dagens lunch/middag: Antingen fick man äta en omelett som bestod av tisdagens fläskkotlett och potatis blandade med ägg och inga kryddor. Eller en fem tuggor stor portion köttfärssås, som fanns kvar efter att jag hade ätit köttfärsen fyra dagar i rad. Ej okej. I morgon kommer jag att behöva gå ut för att finna chips på Hemköp som kan stabilisera tristessen i min mage.
Eventuellt chipsrelaterat: när jag cyklade för att möta Alex i torsdags fick jag blodsmak i munnen. De första meterna fantiserade jag om att ha en moped som kunde ta mig till vår mötesplats utanför Försäkringskassan. Ganska snart lekte jag med tanken på en permobil. Innan jag var framme hade jag även övervägt döden som ett alternativt till att slippa fortsätta trampa. Tyvärr var meningen med vår träff att vi tillsammans skulle besöka badhuset och - motionera. När vi var framme skakade mina ben så mycket att jag var tvungen att sitta ned och låtsas knyta mina skor som har kardborreband. Allt det där fick mig att inse att min kondition är extremt nedsatt, jag är som en hjärtsjuk. Eventuellt kommer jag att försöka göra något åt saken, men badhuset ligger faktiskt alldeles för långt bort för att jag ska kunna börja simma regelbundet.
Och det var typ min vecka. Hoppas att jag kommer in på skrivarkursen!
PS. Jag läste tyska i sju år. Har inte haft någon nytta av språket (hatar att resa) och minns knappt några ord. Mitt nya experiment är att låta alla rubriker vara på tyska. Fick ja!
Jag är extremt tacksam över att jag har fått bo här under min arbetslöshet, men fy fan vad ilsken jag är över dagens lunch/middag: Antingen fick man äta en omelett som bestod av tisdagens fläskkotlett och potatis blandade med ägg och inga kryddor. Eller en fem tuggor stor portion köttfärssås, som fanns kvar efter att jag hade ätit köttfärsen fyra dagar i rad. Ej okej. I morgon kommer jag att behöva gå ut för att finna chips på Hemköp som kan stabilisera tristessen i min mage.
Eventuellt chipsrelaterat: när jag cyklade för att möta Alex i torsdags fick jag blodsmak i munnen. De första meterna fantiserade jag om att ha en moped som kunde ta mig till vår mötesplats utanför Försäkringskassan. Ganska snart lekte jag med tanken på en permobil. Innan jag var framme hade jag även övervägt döden som ett alternativt till att slippa fortsätta trampa. Tyvärr var meningen med vår träff att vi tillsammans skulle besöka badhuset och - motionera. När vi var framme skakade mina ben så mycket att jag var tvungen att sitta ned och låtsas knyta mina skor som har kardborreband. Allt det där fick mig att inse att min kondition är extremt nedsatt, jag är som en hjärtsjuk. Eventuellt kommer jag att försöka göra något åt saken, men badhuset ligger faktiskt alldeles för långt bort för att jag ska kunna börja simma regelbundet.
Och det var typ min vecka. Hoppas att jag kommer in på skrivarkursen!
PS. Jag läste tyska i sju år. Har inte haft någon nytta av språket (hatar att resa) och minns knappt några ord. Mitt nya experiment är att låta alla rubriker vara på tyska. Fick ja!
torsdag 15 oktober 2009
Motherpucker
I söndags ville Peter ge mig en av sina avdankade Ben Sherman-tröjor. Jag tackade vänligt nej. Den framhävde så påtagligt både mina höfter och avsaknaden av karaktär när det kommer till småätande. "Men ge den till Lena då", föreslog han. Lena är min mamma och en person som Peter ofta har skojat om att han är tänd på. Ganska äckligt men också smickrande, även om jag är en exakt avbild av min pappa.
Jag gav tröjan till Lena i måndags och hon blev väldigt glad. Jag skulle hälsa och tacka så mycket till Betapeter (som jag tycker om att kalla honom efter en synnerligen ilsken och patetisk Betapet-förlust). Betapeter tvingade mig att ta paparazzibilder med min mobilkamera för att bevisa att mamma verkligen bar hans tröja. Det kändes lite olustigt. Nyss, när vi skulle titta på Efterlyst, så bar hon fortfarande tröjan, trots att hon brukar klä på sig ett nattlinne allra senast klockan sex på kvällen. Så vitt jag vet sover hon i den också. Och nu börjar jag få konstiga, underliga och obekväma tankar i mitt huvud. Men jag kanske inbillar mig saker.
Jag gav tröjan till Lena i måndags och hon blev väldigt glad. Jag skulle hälsa och tacka så mycket till Betapeter (som jag tycker om att kalla honom efter en synnerligen ilsken och patetisk Betapet-förlust). Betapeter tvingade mig att ta paparazzibilder med min mobilkamera för att bevisa att mamma verkligen bar hans tröja. Det kändes lite olustigt. Nyss, när vi skulle titta på Efterlyst, så bar hon fortfarande tröjan, trots att hon brukar klä på sig ett nattlinne allra senast klockan sex på kvällen. Så vitt jag vet sover hon i den också. Och nu börjar jag få konstiga, underliga och obekväma tankar i mitt huvud. Men jag kanske inbillar mig saker.
tisdag 13 oktober 2009
Figur i landskap
Jag tenderar att bli på extra dåligt humör dagarna efter att jag har varit i Stockholm. I dag fick jag tårar i ögonen av ilska när min syster inte tog med sig den senaste Marabou-nyheten som hon lovat. Att hon dessutom struntade i att köpa ett chokladsubstitut och i stället gav tillbaka min tjuga är ofattbart. Egentligen hade jag nog blivit arg även om dagen hade varit underbar i övrigt.
I Stockholm köpte jag en sak:
Jag tycker att den här bilden är fantastisk och jag ska rama in den i morgon. Tyvärr har jag inte sovit normalt sedan jag köpte den i lördags. Den skrämmer mig rätt mycket. Det blev inte bättre när jag vecklade ut den stora affischen och insåg att personens kjol och händer är fläckade av något rött. Mina obehagskänslor rättfärdigades när jag såg några av fotografens andra bilder i samma serie:
Jag köpte affischen för att den gula färgen på tröjan matchade blommorna och löven så fint. Nu är jag plötsligt rädd att jag kommer att känna mig hemsökt. Dessutom läste jag precis att en av bilderna har varit med på Ikea Art Event 2006. Omedvetet har jag alltså köpt på mig ännu mer Ikea-konst. Mitt kulturella kaptial har inte stött på en större motgång sedan jag började prenumerera på Harlequin-böcker i ett försök att få bli översättare åt dem. Sucks.
tisdag 6 oktober 2009
Ursäkta mig
Jag har varit lite dålig på att uppdatera på Devotionmagazine.se på sistone. Så illa kan det gå ibland, särskilt när man inte får betalt. I dag fick jag ett meddelande från Andreas (chefredaktören) där han undrade om jag "fortfarande lever". Jag svarade: "Jag gör det, men däremot inte min gammelfarmor. Hon dog förra veckan och det är därför jag har varit lite frånvarande. Förlåt så hemskt mycket!".
Tyvärr vågade jag inte fullfölja min lögn utan jag tillade sedan att jag skojade. För tre veckor sedan åkte morfar in till akuten med ett blödande magsår. Släkten var orolig och han fick ligga på sjukhuset i flera dygn. Varför anklagade ingen mig för att vara lat eller frånvarande då?
Tyvärr vågade jag inte fullfölja min lögn utan jag tillade sedan att jag skojade. För tre veckor sedan åkte morfar in till akuten med ett blödande magsår. Släkten var orolig och han fick ligga på sjukhuset i flera dygn. Varför anklagade ingen mig för att vara lat eller frånvarande då?
torsdag 1 oktober 2009
Kevin och Melissa
Min syster och jag åkte till Ikea i går. Dessa saker har jag hittills fixat inför flytten i vinter (som jag verkligen hoppas blir av, men allt prat om stora årskullar gör mig extremt orolig):
Den uppmärksamme tänker att allt är rosa (för självklart tillhör varken guldbyrån eller guldklockan mig) och det är sant. Men nu är det slut på rosa saker. Resten av prylarna ska vara i helt andra färger. Bland annat ljusgult och grönt, tror jag kanske. Jag är lite out of my element här, det enda jag är säker på är att jag hatar svartvitt och minimalism.
Min syster och jag åkte vidare till Heron City. Vi åt grekiskt och blev matförgiftade. Som tur var hann vi hem. Första varningstecknet kom inte förrän min syster var utanför våra föräldrars lägenhet och plötsligt sa: "Nej, jag åker hem till mig i stället, jag måste verkligen bajsa".
Det hade varit bra om om hon hade följt med upp ändå. Min mamma är övertygad om att vi har förlorat Bella till hennes nya pojkvän och hans familj. De spelar bingo och äter middag tillsammans, medan Bella nu för tiden bara hälsar på för att lämna sin tvätt. Jag tycker att de går lite för fort fram (och att hon borde tvätta själv). Därför frågade jag, medan vi åt vår tvivelaktiga kyckling, när hon ville ha barn. Någon gång mellan 25 och 30 var det ganska lugnande svaret. Jag skrattade till och frågade:
— Förstår du dig på de som döper sina barn till Tindra? Det måste ju vara omöjligt att ha missat stämpeln som det namnet har fått. 2000-talets Johnny, Tony och Sonny, fast värre.
— Ja, eller hur!
Bella doppade sin kyckling i rumstempererad tzatziki.
— Jag vet redan vad jag ska döpa min unge till. Det har jag vetat i flera år.
Jag undrade vad barnet skulle heta.
— Ängla. Med Ä! Får vi en kille vill min pojkvän att han ska heta Dylan, fast det tycker jag är fult.
Och i samband med det blev jag deprimerad. Tanken på att i framtiden tvingas att prata om/visa bilder på/presentera ett syskonbarn som heter Ängla får mig att inte vilja ha en framtid. Jag tänkte på det hela natten medan jag satt på toa. Tänker fortfarande på det, och måste fortfarande gå på toa några gånger i timmen.
Den uppmärksamme tänker att allt är rosa (för självklart tillhör varken guldbyrån eller guldklockan mig) och det är sant. Men nu är det slut på rosa saker. Resten av prylarna ska vara i helt andra färger. Bland annat ljusgult och grönt, tror jag kanske. Jag är lite out of my element här, det enda jag är säker på är att jag hatar svartvitt och minimalism.Min syster och jag åkte vidare till Heron City. Vi åt grekiskt och blev matförgiftade. Som tur var hann vi hem. Första varningstecknet kom inte förrän min syster var utanför våra föräldrars lägenhet och plötsligt sa: "Nej, jag åker hem till mig i stället, jag måste verkligen bajsa".
Det hade varit bra om om hon hade följt med upp ändå. Min mamma är övertygad om att vi har förlorat Bella till hennes nya pojkvän och hans familj. De spelar bingo och äter middag tillsammans, medan Bella nu för tiden bara hälsar på för att lämna sin tvätt. Jag tycker att de går lite för fort fram (och att hon borde tvätta själv). Därför frågade jag, medan vi åt vår tvivelaktiga kyckling, när hon ville ha barn. Någon gång mellan 25 och 30 var det ganska lugnande svaret. Jag skrattade till och frågade:
— Förstår du dig på de som döper sina barn till Tindra? Det måste ju vara omöjligt att ha missat stämpeln som det namnet har fått. 2000-talets Johnny, Tony och Sonny, fast värre.
— Ja, eller hur!
Bella doppade sin kyckling i rumstempererad tzatziki.
— Jag vet redan vad jag ska döpa min unge till. Det har jag vetat i flera år.
Jag undrade vad barnet skulle heta.
— Ängla. Med Ä! Får vi en kille vill min pojkvän att han ska heta Dylan, fast det tycker jag är fult.
Och i samband med det blev jag deprimerad. Tanken på att i framtiden tvingas att prata om/visa bilder på/presentera ett syskonbarn som heter Ängla får mig att inte vilja ha en framtid. Jag tänkte på det hela natten medan jag satt på toa. Tänker fortfarande på det, och måste fortfarande gå på toa några gånger i timmen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)